Nanna's blogg

Prestationsångest och yoga

2011-12-08T08:50:00.005+01:00

Det finns två sätt, om man hårdrar det, att se på yoga. Man kan se det som en djup själslig resa där andning, kropp och tankar rör sig i harmoni och skapar ett flöde som man kan vara hög på resten av dagen. Man kan också se det mer som en bra stretching/styrketräning som kompletterar annan träning, varken mer eller mindre. Jag sitter fast någonstans mitt emellan. Jag har alltid varit en sökande människa med förkärlek för österländsk mystik och filosofi, så å ena sidan vill jag att min yoga ska vara meditativ och fri från världsliga ytligheter. Å andra sidan är jag en typisk västerländsk tjej som vill ha tydliga resultat och inte direkt blir ledsen om min träning även för med sig en snygg och vältränad kropp. Ibland är det svårt att foga samman de båda. När jag står på yogamattan fladdrar tankarna mellan fokus, lugn och stillhet å ena sidan, och "det här är nog bra träning för låren" eller "den här stretchen borde hjälpa mitt löpsteg" eller "varför kommer jag inte djupare ner i den här positionen!".

Det viktigaste är kanske att acceptera att man har mer än en sida, och att de får olika utrymme från dag till dag. Om yogan låter en blicka inåt och ger lugn och harmoni på måndagen kan den få vara fysisk, svettig och fitnessbetonad på tisdagen. Var sak har sin tid. Disco idag. Nirvana imorgon.

Från den alternativa webbsiten elephantjournal.com

Sviten obruten så här långt

2011-12-07T09:19:00.006+01:00

En vecka senare kan jag glatt konstatera att min yogasvit är intakt. Åtta pass på åtta dagar. Jag hoppas kunna fortsätta med dagliga yogapass, men vet inte riktigt om det kommer att funka på vår resa. På måndag flyger vi nämligen till Filippinerna och stannar där en månad =) Det ska bli superskönt! Massor med dykning, underbart vacker natur och billig öl...

White Beach på Boracay. Här kommer vi att bo en av veckorna =)

One down...

2011-11-30T07:17:00.004+01:00

Första morgonyogan för den här perioden avklarad. Det blev några solhälsningar i all enkelhet, mer fantasi än så hade jag inte klockan 5:35 efter bara lite drygt fem och en halv timmes sömn :P Men bortsett från att jag nästan somnade i Savasana (död mans pose, jepp, det är precis vad det låter som, ryggläge och noll rörelse) var det ett uppiggande och härligt sätt att börja dagen på.

Namaste

2011-11-29T11:09:00.004+01:00

Varje år vid den här tiden blir jag besatt av yoga. Det är lustigt, det infaller med nästan kuslig precision i slutet av november och brukar hålla i sig ett par månader. Jag vill börja dagen med lugna yogapass i mörkret med tystnaden och min matta. Jag vill djupandas och sträcka ut min ryggrad som en katt. Jag vill leva på raw food och fruktjuice. Dumt nog brukar den här perioden sammanfalla med vår godisbuffétradition på jobbet. Första måndagen efter advent tar alla med sig hembakat eller fuskköpt godis för ett gemensamt adventsfirande som brukar innebära en smärre godisfrossa i tre-fyra dagar. Jag försöker hålla nere frossandet till fem godisbitar per dag ;-)

Förra året fick jag in en bra rutin med morgonyoga i stort sett dagligen under flera veckor, ett väldigt skönt sätt att börja dagen på. Dessvärre avbröts sviten abrupt i januari när jag råkade dra på mig ett ryggskott mitt i en solhälsning, och sedan kom jag visst inte igång igen.

Daglig morgonyoga borde rimma bra med min "operation magrutor"-satsning som pågår just nu. Jag sitter upp, står i plankan med olika variationer och flexar magmusklerna på alla tänkbara sätt dagligen just nu, och visst kan man ana fyra blyga små magmuskler som försiktig kikar fram. De två nedre verkar dock ha gått i ide för i år. Men ett 4-pack är inte fy skam det heller ;-)

Otacksamt att vara fågel?

2011-11-25T08:24:00.004+01:00

För våra grannar i väster är årets stora frossardag nära förestående, Thanksgivning. Amerikanerna är väldigt bra på att snöa in på olika saker och dessutom dela detta med världen, och därför tillbringar jag en hel del tid på amerikanska forum för löpning, balett och papegojträning. Det är helt enkelt där man hittar det största engagemanget och mest information. Den här bilden dök upp på ett av papegojforumen idag:

Nu är vi ju nästan helvegetarianer (äter fisk och skaldjur ungefär en gång i veckan) , så några fåglar kommer vi inte äta inom överskådlig tid. Men det har inte alltid varit så. För några år sedan åt vi en del kyckling, och jag måste erkänna att det inte kändes helt ok att stoppa in en hel kyckling i ugnen medan Apollo stod på diskbänken och tittade på. Inte för att jag tror att han över huvudtaget gjorde kopplingen, men jag gjorde det.

Det där med vad man tycker är ok att äta varierar väldigt från olika kulturer, och den enes husdjur kan vara den andres middag. Som modern nutidsmänniska blir man mycket sällan påmind om att varorna i affären en gång var levande varelser som, i bästa fall, skuttade omkring, hade intelligens och känslor. I värsta fall satt de instängda i trånga utrymmen, stressade och rädda.

Min matfilosofi är ganska enkel, och kan delas in i två huvudgrupper:

Hälsoaspekten
1) Så rena och obehandlade råvaror som möjlig
2) Mycket grönsaker, bär, nötter och frukt
3) Håll nere sockerhalten

Etiska och moraliska aspekten
1) Försök köpa Fair Trade och ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt
2) Ät inget du inte själv skulle kunna döda

Ganska enkelt att hålla reda på tycker jag i alla fall. Det behövs inga GI-index, LC HF-fettfrossor eller komplicerade regler. Nu är detta förstås min filosofi. Jag har inga speciella åkommor att ta hänsyn till och behöver inte gå ner i vikt. Men jag tror ändå att det är en filosofi som skulle hålla för ett ganska brett spektrum av befolkningen. Något att ha i åtanke inför den svenska frossartiden nu i december ;-)

Befogad kritik

2011-11-23T08:51:00.003+01:00

Igår kände jag mig nästan lite jagad på baletten. Som de flesta danslärare går även min runt i salen och pekar, korrigerar och ger tips medan vi står vid stängerna och gör våra plié, tendu, fondue och battement. Det är jättebra, man behöver verkligen de där tipsen och råden, och framför allt motivationen! Varje gång hon går förbi sträcker man sig lite extra och tar i lite mer. Alla har vi våra svagheter, och för mig är det inte helt oväntat mina stela hälsenor. Jag kan inte komma ner i plié och har knappt någon höjd i hoppen eftersom mina hälsenor inte flexar som de borde. Jag har pratat med min lärare om min skada, så hon vet varför jag har problem, men låter mig ändå inte komma undan. Varje gång vi tränar hopp kommer hon fram till mig och nästan lyfter mig i midjan för att jag ska komma högre upp. Det är verkligen grymt frustrerande att jag inte klarar av det! Det gör inte alls ont i hälsenan, men den har liksom ingen stuns. Trots att jag tar i allt vad jag kan kommer jag knappt upp mer än någon ynka decimeter från golvet. Nåja, med mycket träning och stretching så borde det ge med sig med tiden.

Igår hittade hon dock en ny sak att anmärka på. Något som jag i och för sig var medveten om, men nu är ännu mera medveten om. När jag koncentrerar mig för mycket på rörelserna tenderar min mage att bukta ut! Det är lite skickligt i sig eftersom jag har ett BMI på 21 och inte har allt för mycket mage att bukta ut med. Jag misstänker att det är en kombination av lite för mycket svank och något svaga magmuskler. Hur som helst så gick min lärare omkring och petade mig i magen hela tiden under lektionen för att jag inte skulle glömma att spänna magmusklerna ordentligt. Det funkade ganska bra, jag var helt slut i magen efter en timme.

Så nu börjar operation magrutor! Resten av året blir det fokus på att stärka upp magmusklerna och att inte tippa fram bäckenet hela tiden. Nästa termin ska jag ha en stabil kärna som inte buktar eller tippar i någon oönskad riktning. Dessutom gör sig säkert magrutor fint på stranden i Filippinerna nu i vinter ;-) Annars kanske jag ska byta ut baletten mot magdans och puta bäst jag vill...

Film på basketstjärnan

2011-11-21T22:49:00.003+01:00

Som utlovat, här kommer en film på basketstjärnan Athena. Hon showar lite mellan varven genom att snurra runt bollen i näbben och försöka lägga bollen i målet underifrån, men målgesten på slutet blev minst sagt lite lam... ;-)

Basketstjärnan Athena

2011-11-21T09:24:00.004+01:00

Igår hade vi ett nytt genombrott i trickträningen! I leveransen som kom från Gojskoj i september fanns bland annat ett basketmål med tillhörande boll. Redan första dagen visade Athena stort intresse för själva bollen, men var väldigt skeptisk mot målet. Det blev inte bättre av att det ramlade när hon skulle undersöka det eftersom jag inte lyckats fästa det tillräckligt bra i diskbänken. Som tur är så är hon en väldigt nyfiken goja, och häromdagen bestämde jag mig för att vi skulle börja träna att lägga bollen i målet.

Dag 1

Jag försökte först lägga bollen bredvid målet och peka med fingret på målet för att hon skulle förstå att bollen skulle dit. Jag har lärt in det beteendet med kapsylen i burken, så hon vet vad pekandet betyder. Hon gick bestämt fram till bollen och tog upp den med näbben, och jag började klicka när hon vände sig mot målet. Det funkade bra, hon rörde sig i riktning mot målet, men vågade inte ända fram. Då kom jag på att vi skulle testa att lägga bollen i burken, precis som kapsylen, eftersom den inte var lika "farlig" enligt Athena. Efter att ha kastat omkring med bollen, vält burken och stirrat oförstående på mig i ungefär 10 minuter trillade till slut polletten ner. På mig. Jag tog bort bollen och gav henne kapsylen istället. Hon lade den perfekt i burken. Sen gav jag henne bollen och pekade på burken. Hon gick fram och lade den i burken! Hon behövde bara koppla ihop beteendet tydligare för att förstå vad jag ville att hon skulle göra. Efter den framgången lade vi ner träningen för dagen och hon fick en stor hög mandlar för att fira =)

Dag 2

Nu lade hon bollen i burken utan att tveka, och jag tyckte att det var dags att testa målet igen. Jag lade bollen bredvid målet och pekade. Hon gick fram och tog bollen, men backade sedan bort från målet. Hon var fortfarande skeptisk. Då lade jag istället bollen i målet. Hon tycker väldigt mycket om bollen, så jag hoppades att den skulle motivera henne att övervinna sin rädsla. Hon började tveksamt närma sig målet för att hämta sin boll, och jag klickade som en galning för varje steg. Jag tror nästan att hon blev lite irriterad på alla godisavbrotten på väg till bollen ;-) Väl framme vid målet försökte hon försiktigt ta bollen, och tappade den nästan direkt igen tillbaka ner i målet. Detta var ju precis det beteende jag var ute efter, så jag belönade och tjoade som en galning. Hon fattade galoppen och glömde helt bort sin rädsla för målet. Nu stod hon bara och lyfte och släppte bollen i målet om och om igen.
I min iver testade jag då att lägga bollen bredvid målet igen. Nu var det tvärstopp. Hon lyfte bollen, men inte tillräckligt högt, och släppte den direkt igen. Hon förstod inte att bollen skulle läggas i målet. Jag funderade lite, och gav henne istället kapsylen. Jag pekade på målet, och hon gick dit och lade kapsylen flera gånger i rad utan att tveka. Så gav jag henne bollen. Nu visste hon plötsligt vad hon skulle göra, även om hon hade problem med att lyfta bollen tillräckligt högt och försökte få in bollen underifrån istället. Det såg onekligen komiskt ut, men var ju inte riktigt vad jag var ute efter. Så plötsligt lyckades hon få bollen tillräckligt högt och den damp ner i målet! Jag berömde och öste godis över henne och hon såg väldigt stolt och nöjd ut ;-) Efter det hade fördämningen brustit och hon dunkade ner den ena tvåpoängaren efter den andra. Hon tyckte det var så kul att hon nästan glömde att ta godiset mellan varven, och när jag tyckte att vi var klara snodde hon bollen och försökte springa iväg med den.

Det är alltid en oerhört tillfredsställande känsla när vi lyckas med ett trick för första gången, och det som gör det riktigt roligt är att Athena verkar tycka det samma! Man kan riktigt se det på kroppsspråket och i blicken, och det faktum att hon varje gång vi får ett genombrott vägrar sluta med aktiviteten ;-)
Tyvärr blev jag så exalterad av att det gick så bra att jag glömde bort att filma, men förhoppningsvis ska jag lyckas fånga den nykläckta basketstjärnan på film snart. Nu ska vi bara jobba på en häftig målgest också...

Att cykla eller inte cykla...

2011-11-15T13:21:00.002+01:00

Eftersom min hälsena fortfarande inte är på sitt bästa humör (suck) kan jag knappt tänka på annat än uppfriskande långpass med vackra, färgsprakande höstlöv virvlande i luften, marathonsatsningar inför tävlingssäsongen 2012 och tuffa, adrenalinstinna backpass med den efterföljande härliga känslan av total utmattning. Det är förmodligen en total romantisering av höstens löparpass, men det är ju så det är när gräset är grönt och fint på andra sidan.

Istället får jag nöja mig med balettlektioner, styrketräning och stretching, vilket i och för sig inte är fy skam det heller. Baletten är fortfarande väldigt rolig, och när en lektion är slut längtar jag redan till nästa. Det är svårt, kräver smidighet och koordination, men när man väl får till det är det värt allt slit.

Någon lojal läsare med gott minne kanske kommer ihåg att jag för några veckor sedan erkände att jag ska cykla Vätternrundan nästa år och undrar var all cykelträning är. Där ömmar mitt dåliga samvete lite, och jag vet att jag egentligen redan nu borde ha börjat cykla (något mer än de där 2 x 10 minuterna som jag cyklar till och från bussen på vardagarna). Jag har en plan i alla fall...

Min cykel är i stort behov av en uppfräschning, rundsmörjning och bättre bromsar för att mäkta med längre turer. Just nu är vi på en strikt budget inför vår resa till Filippinerna i vinter, så jag har bestämt mig för att avvakta med att lämna in cykeln tills efter resan. Den duger fint till att cykla de kortare sträckorna inom stan, men skulle jag ge mig på att pendla till jobbet (2x24 km) med den skulle det nog bli mer problem. Min tanke är alltså att dra igång cykelträningen ordentligt efter resan, dvs. i mitten av januari. Planen är följande:

Januari - Februari
Väder och väglag brukar vara opålitligt, så där blir det troligtvis spinning inomhus 2 gånger per vecka.

Mars - April
Cykelpendla till jobbet 1-2 gånger per vecka, spinning 1 gång per vecka.

Maj - Juni
Cykelpendla till jobbet 2 gånger per vecka, helst ett längre pass på helgen minst varannan helg.

Juli
Tävlingsmånad

Som nog syns på mitt upplägg har jag inga tidsambitioner alls. Jag vill bara kunna ta mig runt med hälsan och benmusklerna någorlunda i behåll ;-) Det återstår att se om det här kommer att funka, men det är en plan i alla fall, och det är ju en bra början.

Upp till bevis

2011-11-09T22:56:00.004+01:00

Ok, jag inser att det var taskigt att skriva ett blogginlägg med en massa skryt om hur duktig Athena är utan att erbjuda bildbevis. Nu har jag tagit mig i kragen, filmat lite lagom oproffsigt och lärt mig lägga upp filmerna på youtube. Nu finns ingen återvändo, här är filmstjärnan in action (försök ignorera den aviga och uppenbart obekväma människan som dyker upp i bild lite då och då).

En film med lite allmänna trick

Apportering med en plastkapsyl

Athena lägger ringar på en pinne

Flygapportering med en plastkapsyl

En smaskig middag och en badsugen goja

2011-11-08T07:38:00.006+01:00

Jag har sedan ett tag tillbaka fascinerats av raw food rörelsen, men det har mest varit i teorin. Tyvärr har många av de recept jag testat varit en besvikelse, förmodligen för att man är så van vid hur uppvärmd mat smakar. Vi äter i och för sig en hel del rå mat, mycket obehandlade grönsaker och sallader, men det brukar bara utgöra ungefär en tredjedel av middagen. Igår testade jag att göra tvärt om, nästan två tredjedelar av maten var rå och en tredjedel tillagad. Jag hade hittat ett recept på en raw food blogg på marinerade champinjoner med pesto, och det lätt intressant nog för att testas. Det var faktiskt riktigt gott!

Marinaden bestod av japansk soya, sesamfrön, tomatpuré (inte helt raw, jag vet) och olivolja. Egentligen skulle de ha legat längre i marinaden, men vem har tid att marinera saker i timmar på en vardag? De fick ligga i en halvtimme, och de tog bra smak ändå. Under tiden gjorde jag en egen pesto på pinjenötter, basilika, olivolja och vitlök. Resultatet blev en färggrann middag som båda jag och Peter tyckte var riktigt god. Vi hade dock lite kokt råris till också, jag hade inte tänkt på att blötlägga riset fyra dagar i förväg.... :P

Marinerad champinjoner med pesto, sallad på spenat, ärtskott och (kokta) kidneybönor

En fördel med att laga raw food är att Athena kan vara med i köket under hela processen. Färre varma grytor och kastruller gör köket till en säkrare miljö. Igår hade vi riktigt kul. Athena tycker om att "bada" på diskbänken. Det innebär att hon står på diskbänken medan jag skvätter vatten på henne från kökskranen. Hon flaxar med vingarna, springer runt i cirklar och försöker få tag i vattendropparna från mina fingrar. Hela köket blir blött, men kul är det i alla fall ;-) När jag tröttnat och ville börja laga mat blev hon sur och sprang rakt ner i diskhon! Där stod hon och hoppade och pep tills jag satte igång vattnet igen. Jag tror att vi upprepade den proceduren tre-fyra gånger innan jag lyckades muta henne med lite äpple istället ;-)

Badgojan är i farten

Vår träning har stått på en platå ett tag. Under en period gick jag för fort fram med att lära in nya trick, och jag märkte att hon verkade glömma de gamla, så då fick vi bromsa och börja repetera det hon redan kunde istället. Hon har nu en bra lista på saker hon kan göra:

Gå upp och ner från handen på kommando

Vinka med vänster fot

Hälsa med höger fot (ta i hand)

Skaka på huvudet till kommandot "nähä"

Snurra runt

Flaxa med vingarna på kommandot "flaxa"

Apportera, både på marken och flygandes

Lägga en kapsyl i en burk

Komma på inkallning

Lägga små träringar på en pinne

Puss på näbben (hon börjar till och med härma ljudet!)

Utöver rena trick och lydnadsträning jobbar vi även med kognition. Efter att ha sett många youtube-klipp på den fantastiska Alex blev jag inspirerad att se hur långt vi kan komma med den typen av träning. Det blir förstås lite skillnad, Alex hade folk som tränade med honom åtta timmar om dagen, den tiden har inte vi. Min ambition ligger alltså av naturliga skäl något lägre än Dr. Pepperbergs. Än så länge har jag bara testat lite färgidentifiering. Jag håller fram en röd kapsyl och en grön kapsyl, och säger en av färgerna. Athena ska så markera med näbben på rätt färg för att få sin pinjenöt. Resultatet varierar väldigt mycket efter dagsform, vissa dagar väljer hon rätt mer än 50% av gångerna. Andra dagar chansar hon bara, och väljer oftast den som är närmast näbben just då. Men jag ser en stor potential i min smarta goja =)

Sedan sist

2011-11-07T08:06:00.005+01:00

Efter en lång vecka i sjuksäng med en rejäl förkylning är jag mer eller mindre på benen igen. Jag avskyr att vara sjuk. Många av mina fritidsintressen kräver att jag är pigg och kry. Förra veckan missade jag två balettlektioner, och inte blev det mycket annan träning heller. Lite lugn och enkel stretching för att hålla igång smidigheten bara. Och mycket läsande i balettböcker, man kan ju i alla fall hålla igång den mentala aspekten ;-)

En stor fördel var dock att jag fick vara hemma med Athena, det var kul att kunna småprata lite med henne och se vad hon brukar hitta på dagarna. De senaste två veckorna har hon visat tydliga tecken på att börja prata. Hon är nu åtta månader gammal, och egentligen brukar inte Grå Jako börja prata förrän de är närmare ett år. Nu i helgen kom genombrottet. Hon satt på en av sina favoritgungor och "småpratade" lite för sig själv, vilket oftast innebär visslingar, knäppningar och ett och annat vrål som skär genom märg och ben. Plötsligt kunde man börja ana en bekant satsmelodi mellan lätena, och både jag och Peter reagerade på att det lät som om hon försökte säga "Hej gumman".

Lite senare på dagen var hon ute och flög fritt, när hon plötsligt flög bort till stolen Peter satt på och landade på ryggstödet. När han då sa "Hej gumman" till henne svarade hon med ett tydligt och rent "Hej gumman" tillbaka! Vi stirrade på varandra och trodde knappt våra öron! Så nu har vi en talande goja =) Resten av helgen har hon suttit och upprepat olika varianter av "Hej gumman" för sig själv. Ibland är det ganska rent, ibland går det knappt att identifiera, men tränar gör hon definitiv! Vi har även kunnat höra något som låter som "Kom" och "Duktig gumma", men inget som går att avgöra säkert än. Kul är det i alla fall! Det går aldrig att veta på förhand om ens goja ska kunna lära sig att prata trots att många Grå Jako gör det, nu vet vi att hon kan och är intresserad av att göra det =)

Geniet äter middag. De må vara smarta, men något bordsskick har de inte...

Och inte är det lätt att fånga en hyperaktiv ung goja när hon i hög fart undersöker sin omgivning... mattes iPhone smakar tydligen bättre än morötterna hon spridit ut över hela diskbänken.

Piruetter - ett bra sätt att tappa fotfästet i tillvaron

2011-10-25T07:35:00.008+02:00

Ett av de stora skrytmomenten i balett är en riktigt snygg, stabil piruett med många varv och gärna försvårande extra finesser som att sträcka ut benet mellan varje varv, vilket sänker tempot och försvårar för nästa rotation. En av de kaxigare varianterna är något som kallas 32 fouettés en tournant. Man gör alltså 32 varv medan benet i luften går ut och in och ståfoten växlar från platt mot golvet till tåspets. Det säger sig själv att det inte är något man gör de första åren som wannabe-ballerina... ;-) Någon som har tränat betydligt längre är Gillian Murphy, principal på American Ballet Theatre:

Själv är jag ju som bekant nybörjare, så min piruetträning ligger på en något lägre nivå. Mycket lägre nivå. Man skulle kunna säga att det är en helt annan sport ;-) Vi har nämligen precis börjat göra ett varv. Utan finesser. Men det är svårt nog. Det är här man börjar nöta in den teknik och de trick som ska ta en runt flera varv så småningom. Att få till en bra plié och passé precis innan snurren, att få ståbenet tillräckligt sträckt och inte luta åt något håll, att få till rätt knyck i nacken så att man kan behålla sin spott (ett riktmärke på väggen) så länge som möjligt innan man måste sno runt med huvudet och sedan snabbt hitta sin spott igen, att inte stå på näsan av yrsel efter 8-10 försök. Det är en del att tänka på. Att jag sen har stora problem att skilja på höger och vänster är en extra liten utmaning. När alla andra snurrar åt höger snurrar jag glatt åt vänster och undrar varför alla andra står på ett helt annat håll... ;-)

Kryptisk hälsena

2011-10-21T10:29:00.004+02:00

Jag blir inte klok på min hälsena! Den står ut med konstiga övningar som utfallssteg i alla riktningar, squats med hopp, burpees och jogg på stället under mina styrkepass och tendu, plié och rélevé i en timme på baletten. Man skulle kunna tro att det skulle vara tuffare för hälsenan än att bara småjogga lite i lusigt tempo. Men nä.

Efter att ha totalvilat från löpningen i över en månad, gjort 100 000-tals excentriska tåhävningar, varit på tre behandlingar hos massör/naprapat och gått omkring med geléinlägg i skorna hade jag samlat på mig tillräckligt med mod för att göra ett litet test på löpbandet i morse. Det hade känts riktigt bra under hela veckan, ingen smärta alls och knappt något stramande heller. Hoppfull med ödmjuk värmde jag upp ordentligt med 20 min styrketräning för att sedan ställa mig på bandet. Planen var lätt jogg i 15 minuter.

Det blev gång, lätt jogg, ännu lättare jogg, lite tempohöjning för att inte helt tappa balansen av för låg fart, för att sedan få växla ner till gång igen. Det funkade inte alls. Så fort jag försökte öka tempot högg det till igen. Jag förstår ingenting. Det kan omöjligtvis vara mer ansträngande att småjogga i lugnt tempo än att göra alla de andra övningarna jag brukar ägna mig åt. På baletten brukar vi stå och hoppa upp och ner i typ 10 minuter. Det bränner i vadmusklerna och tar lite på flåset, men hälsenan spinner som en katt...

En teori är att löpsteget blir lite förvrängt på löpbandet. Kanske skulle det gå bättre att springa ute? Kanske är skorna jag använder inomhus inte så bra? Kanske borde jag vänta ännu längre? Eller inte...?

Jag brukar alltid predika att man ska lyssna på sin kropp. Försöka vara lyhörd för signalerna den ger en och respektera varningssignaler. Men vad gör man när kroppen bestämt sig för att vara vag och tvetydig? Tänk om träning bara hade handlat om ju mer desto bättre, så mycket enklare allt hade varit då... ;-)

Stockholmsvisit, missad balett och småtjurig goja

2011-10-10T08:49:00.007+02:00

Det har varit en aktiv helg för vår det. Vi skulle upp och ha planeringsmöte med vårt resesällskap inför vårt stora äventyr i vinter, 30 dagar i Filippinerna, och åkte upp till Stockholm tidigt på lördag morgon. Innan dess hade vi slängt in reseburen och Athena i bilen efter jobbet på fredagen och kört upp till "mormor och morfar" för passning över helgen. Efter att ha ätit lite pizza och installerat Athena efter bästa förmåga var vi hemma igen vid 22-tiden, och strax innan klockan 6 bar det iväg till Sturup för att hinna med planet till Stockholm 7:15. Det blev en mycket produktiv helg med planerande, rutter som skulle kollas, liveaboard som skulle planeras in, läsande i guideböcker och tittande på inspirerande dykfilmer. Efter många timmars räknande på tid och budget hade vi tillslut en bra struktur att bygga på.

Filippinerna består av ungefär 7 000 öar, så det tar ett tag att bestämma vilka man vill besöka...

Förutom allt planerande hann vi även med att besöka Nick Brandts fotoutställning på Fotografiska, och det var definitivt en stor upplevelse. Han har tillbringat åratal tillsammans med Afrikas djur för att komma dem riktigt nära och kunna ta helt fantastiska bilder. Till skillnad från de vanliga färgglada och actionfyllda bilder man brukar se på savannens invånare är dessa i svart-vitt och har en porträttkaraktär som gör att man tycker sig kunna se djurets personlighet och själ. Många av bilderna utstrålar lugn och värdighet, medan andra har en känsla av utsatthet och hot då många av djuren jagas och stressas svårt av människan. Syftet med hans arbete är att dokumentera dessa djur medan de fortfarande finns kvar, och han arbetar aktivt genom en stiftelse för att rädda dem från tjuvskytte.

Vi flög ner mot Malmö igen på söndagskvällen. Efter en halvtimmes försening landade vi på Sturup strax efter åtta och körde direkt upp för att hämta Athena. Hon hade visst inte gillat att vi lämnade henne ensam, och trots en bur hon är van vid med sina egna leksaker, sällskap och goda grönsaker och mandlar hade hon varit tjurig och lite harig större delen av helgen. Men när vi kom sken hon upp, ville bli kliad i nacken och kvittrade förtjust. Förmodligen behöver hon bekanta sig mer med sin "mormor och morfar" innan hon kommer att känna sig trygg och bekväm med att vi lämnar henne.

På söndagen missade jag min balettlektion, så trots att jag var lite seg och trött i morse fick jag tag igen en del på min morgonträning. Jag brukar träna en timme innan jobbet två dagar i veckan eftersom vi har ett väldigt fint motionsrum på min arbetsplats. En av styrketräningsmaskinerna har ett långt räcke som går att ställa in i perfekt höjd för att använda som barr, och dessutom finns det en stor spegel att kika i. Ett perfekt ställe att fila på sina pliéer, tendue och developpé med andra ord =)

Tranströmer!

2011-10-06T13:41:00.002+02:00

Lite oväntat. Vi satt faktiskt på lunchen precis innan och konstaterade att han nog aldrig kommer att få det efter att ha varit favorittippad under så lång tid. Lite dålig fingertoppskänsla för vår del med andra ord.

Jag är kluven till att det är en svensk pristagare. Det är givetvis roligt, men är det verkligen rimligt att priset har delats ut till hela sju svenska författare vid sex tillfällen genom prisets historia? Jag har svårt att tänka mig att vi i vårt lilla land med sitt mycket begränsade språkområde skulle ha så hög statistik av författare och poeter i den absoluta världsklass som priset ändå kräver. Men nåja, det hör till att man ska undra och förundras över akademiens tankeprocesser och beslut, och när det den här gången var ett mycket känt och väletablerat namn får man ju ifrågasätta något annat ;-)

Jag har läst några dikter av Tranströmer, men det var mycket längesedan, så det ska bli kul att återbekanta sig med hans verk. Det är ju onekligen roligt att få möjligheten att läsa nobelpristagaren i originalspråk för ovanlighetens skull.

Ärrad veteran med 3 lektioner under bältet ;-)

2011-10-05T10:26:00.004+02:00

Retiré

Tredje balettlektionen avklarad under tisdagen. Tempot har sänkts avsevärt sedan första lektionen, även om det fortfarande är mycket att hålla reda på. Barrövningarna på både tisdagarna och söndagarna är samma, så de har jag redan memorerat. Resten av lektionerna skiljer sig, det är olika övningar på golvet och på diagonalen. Läraren verkar ha lugnat ner sig lite och går nu igenom övningarna innan vi ska göra dem, och hon har börjat förklara de franska termerna. Peter hade en teori om att första lektionen var medvetet svår för att gallra ut "de svaga" ;-)

Det är riktigt kul faktiskt, och just nu saknar jag inte ens löpningen! Lektionerna går fort, jag stretchar och repeterar steg och övningar så fort jag får tillfälle och läser balettböcker och studerar teknik så fort jag får tid över. Jag har dansat olika genrer tidigare, men jag tror att det är i baletten jag har hittat hem. När jag dansade show- och jazzdans föredrog jag alltid de lite mer "klassiska" koreografierna med tydliga poser, utsträckta ben och strikta armar. Min version av streetdance/hiphop var ett skämt och jag lyckades aldrig få rätt gung i rörelserna. Nu vet jag att det är för att det bor en liten klassisk ballerina i min kropp. Hon har bara inte fått möjlighet att komma till tals tidigare.

Ibland kan jag tycka att det är synd att jag inte insåg detta redan från början, när man ska börja med balett, i 7-8 års åldern. Men å andra sidan känns det ganska bra att få göra den här resan i den mogna 30-års åldern istället. Visst, jag är alldeles för gammal för att bli en ballerina, men det hade jag troligtvis inte blivit ändå. Nu får jag ta till mig dansen med ett vuxet sinne och tror att jag kan uppskatta den på ett helt annat plan än ett barn gör. Oavsett vilket har jag riktigt kul de två timmar i veckan då jag klär mig som en riktig ballerina med håret i en fin knut, står vid en barr i en balettstudio, gör tendu och låtsas att jag är premiärdansare för Kungliga baletten =)

Första balettlektionen avklarad

2011-09-28T08:02:00.004+02:00

Så var det äntligen dags för första balettlektionen igår. Det var flera månader sedan jag anmälde mig, så jag har alltså gått och väntat på detta hela sommaren. Förväntningarna var höga och nervositeten för hur min hälsena skulle klara det var stor. Den hade visserligen känts bättre de senaste dagarna, men skulle den klara påfrestningen av 60 minuters balett?

Jag hade inte besökt den här dansskolan tidigare, och blev positivt överraskad av hur fräscha lokalerna var. Sen trodde tjejen i receptionen att jag var född 1989 istället för 1979 när hon skulle leta efter min anmälan i databasen. Hon kan inte ha tittat allt för noga på mig, men det var en fin självförtroendehöjare inför ombytet till tights att bli misstagen för en 22-åring ;-)

Själva danssalen var väldigt stor och fin, men tyvärr som så ofta är fallet med danssalar fanns det ett par pelare mitt i lokalen. Det är ganska olämpligt att sätta stora betongklumpar mitt i ett rum och sedan be en massa människor snurra omkring med blicken fäst på sig själv i en spegel, det är ett under att inte fler dansare får hjärnskakningar efter frontalkrockar med de här pelarna.

Lektionen började och vi tog plats vid barren. Då slog det mig plötsligt att jag var på en riktig balettlektion. Jag hade inte mycket tid på mig att ta in den känslan dock, för lektionen satte igång i en rasande fart! Det var verkligen tur att jag är så nördig som jag är och har tillbringat en stor del av sommaren med att läsa på om baletteknik och titta på youtube-klipp på olika balettsteg. Läraren tog sig inte tiden att förklara några begrepp eller steg, utan drog igång en serie övningar där hon slängde ur sig termer som demi plié, grand plié, tendu, frappé, relevé och grand battement i en rasande fart, komplett med olika armrörelser till. Jag såg en hel del förvirrade ansikten omkring mig, och trots att jag teoretiskt visste vad hon pratade om var jag fysiskt lika förvirrad som de andra. Efter en genomkörare vid barren var det dags för en serie steg på golvet, och även där gick det fort. Hon visade stegen i en följd ett par gånger och sedan var det bara att försöka göra efter så gott det gick. Det gick inte så gott. Jag hade stora problem med koordinationen och eftersom det var många år sedan jag lärde in koreografi sist var jag väldigt ringrostig. Vi körde dock igenom rutinen ett par gånger, och mot slutet satt några av stegen i alla fall. Sen var det dags för hopp. Här började jag oroa mig lite för hälsenan igen, den hade känts lite stel under barren redan, men jag hade knappt tid att känna efter. Som tur var var det enkla hopp, i princip bara att studsa upp och ner från 1:a och 2:a position, och hälsenan höll ihop. Lektionen avslutades med att göra steg på diagonalen, något jag kände igen från tidigare danslektioner, men även här gick det väldigt fort. Läraren visade en gång hur vi skulle göra Pas de bourré (en trestegskombination) och sen var det dags att göra efter. Även här var det komplett med armrörelserna till stegen. Sen var lektionen slut. Ingen tid för stretching, det förväntas vi antagligen göra själva efteråt.

Första intrycket var lite chockartat. För att vara en nybörjarklass kändes tempot väldigt högt och pedagogiken lämnade en del att önska. Men när stegen satt och det gick bra var känslan oslagbar! Vi var nog alla lite omtumlade dock, och när lektionen var slut smög sig en av tjejerna fram till läraren och frågade lite försynt om det ska vara så svårt hela terminen. Då först utbrister läraren "Näää! Idag gick vi igenom det som vi ska lära oss under terminen!" Kanske något hon borde ha kläckt ur sig redan från början kan jag tycka, det hade besparat oss en del prestationsångest... Så med den insikten kändes allt plötsligt mycket bättre :P

Väl hemma var jag mör i kroppen, hungrig som en varg och hade huvudet fullt av obearbetad koreografi. Precis som det ska vara efter en danslektion, och det kändes faktiskt riktigt bra! (Och hälsenan höll.)

En låda från Gojskoj

2011-09-20T08:13:00.005+02:00

Det finns en jättebra webbutik som specialiserar sig på leksaker och tillbehör till papegojor. De har nog inte nätets största verksamhet, man får vänta på paketen ett tag om man inte beställer innan en viss veckodag och frakten är dyr, men i gengäld får man ett personligt och trevligt bemötande. Ofta när man beställer något får man en extra liten present med i paketet. Den lilla extra omtanken är kul i en värld som blir allt stramare och mindre personlig.

Igår fick jag dock frakten gratis, eftersom jag visst råkade beställa halva sortimentet...

Rena julafton...

Trickleksaker överst från vänster:
spargris med små plastpengar, stapelbara burkar, basketmål med boll, ringar att trä på pinne och en sparkcykel. Vanliga leksaker och gunga nederst.

Lite nya leksaker till burarna och en gunga var nog behövligt, men alla trickleksakerna var kanske inte jättenödvändiga redan nu. Men nu finns de i alla fall hemma, så det är bara att sätta igång ;-) Faktum är att vi redan lagt grunden för både basketen, burkarna, ringarna och spargrisen genom att vi har tränat att hon ska lägga en kapsyl i en burk. Sen ska hon bara bekanta sig med de olika föremålen, materialen och skillnaderna i förutsättningarna. Sparkcykeln var nog mest en kul grej, men det påstås att just Grå Jako ska ha bra förutsättningar för att åka sparkcykel eftersom de har ett medfött behov av att sprätta med fötterna. Vi har sett henne göra det flera gånger på burgolvet. Om hon sen tycker att det är kul att göra det ståendes på en träkonstruktion på hjul återstår att se...

Närbild på spargrisen och burkarna

Närbild på basketmålet, ringar på pinne och sparkcykeln

En del saker invigdes redan efter några minuter. En träleksak med rep och bjällra visade sig vara en hit, jättekul att boxa på bjällran så att den låter och hon får något att överrösta... Inte lika kul för mattes öron dock.

Jag hade egentligen inte tänkt att vi skulle börja använda några av trickleksakerna nu direkt, men när Athena fick syn på basketmålet blev hon nyfiken och gick försiktigt fram och började undersöka det. Jag tog ut bollen och satte bredvid för att se hur hon skulle reagera. Hon backade förstås en bit för att få ett säkrare avstånd till den där främmande (och säkert jättefarliga) saken, men sneglade lite nyfiket på den ändå. Då greppade jag klickern och började klicka när hon tittade mot bollen. Redan efter två-tre gånger fattade hon att hon skulle uppmärksamma den och började ta några steg mot den. Började klicka på det istället, och inom några minuter gick hon fram till bollen och tog tag i den med näbben eller tarsen. På bara 5 minuter gick vi från att hon ville hålla ett avstånd på någon decimeter till att hon tog tag i bollen med näbben och lyfte den! Nu återstår bara att hon ska förflytta sig i riktning mot korgen med bollen i näbben och sen lägga ner den. Kanske kan tricket byggas ut med en high-four (de har ju bara fyra fingrar) och någon kaxig segerfras i framtiden? ;-)

Den framtida basketstjärnan inspekterar sina verktyg

Hund eller goja?

2011-09-15T07:42:00.004+02:00

De senaste dagarna har jag jobbat mycket med inkallning, stanna kvar och apportering. Nej, jag har inte skaffat en vovve, det är gojan jag tränar med! Det är verkligen fantastiskt roligt att träna med Athena, hon är otroligt engagerad och lättmotiverad. Ibland börjar hon göra trick utan att vi ens har börjat träna, och tittar sedan uppfordrande på mig för att få uppskattning och beröm. Och träningen gör verkligen nytta.

Igår var hon lite kinkig när jag tog ut henne ur buren. Kanske var det för att jag väntade lite längre än vanligt med att göra det, eller så var hon bara på dåligt humör. Hon flaxade runt, ville klättra upp på mina armar trots att hon vet att hon inte får det och bet ganska hårt i mina fingrar när jag försökte stoppa henne. En väldigt kinkig goja helt enkelt. Så jag fick med lite fysisk övertalning (läs: stålsätta mig mot smärtan och strunta i att hon bet hål på mitt finger) ner henne på diskbänken, där vi gör det mesta av vår träning, och tog fram klickern. Helt plötsligt var hon en annan goja! Hon ville gosa, började vinka och snurra runt och blev mycket lugnare. Jag antar att det är det bästa tänkbara kvittot på att vår träning är kul även för henne!

Inkallningen är jätterolig att jobba med. Jag sätter henne på diskbänken, köksbordet eller klätterträdet och backar några meter bort. På kommandot "kom" flyger hon och sätter sig på min hand, och vi har en nästan hundraprocentig säkerhet, även om jag ställer mig i hallen och hon måste flyga igenom dörrposten. Eftersom hon fortfarande är lite klumpig när hon flyger slår hon ibland i vingspetsen i dörrkarmen, men det hindrar inte henne från att göra om det igen direkt efter.

Som ett led i inkallningen försöker jag även jobba med "stanna kvar". Det funkar ibland, ibland inte. Hon vill ju helst flyga till mig, vilket ju i och för sig är bra. Men det är kul att se hur hon börjar veckla ut vingarna bara för att plötsligt stanna upp och vackla till i språnget om jag sätter upp handflatan och säger stanna. Att hon hejdar sig mitt i startpositionen är en väldigt bra början och ett gott tecken på att hon förstått var jag vill.

Apporteringen är helt ny, vi började med den igår. Tidigare har vi tränat på att lägga en kapsyl i en burk, med omväxlande framgång. Nu kom jag på idén att istället hålla ut min hand, och rent spontant lade hon kapsylen där direkt. Ett snabbt klick och mycket godis och beröm! Vi testade ett par gånger med kort avstånd där hon bara behövde plocka upp kapsylen utan att förflytta sig. Det gick så bra att jag började lägga den lite längre bort. Det var inte heller några problem. Till slut låg kapsylen flera decimeter bort, men hon travade lydigt bort och hämtade den ändå. Det ska bli väldigt kul att se om detta var ren nybörjartur eller om hon faktiskt redan har greppat det. För att inte tala om hur kul det ska bli att träna in apportering med ett flygmoment också! Men det får nog vänta några veckor skulle jag tro...

Om någon skulle undra över varför detta har gått från en människoträningsblogg med en massa löpning och balett till en papegojträningsblogg så beror det på att jag fortfarande har problem med min hälsena och inte kan göra något roligare än enkla styrketräningsövningar, rehabövningar och cykla. Förhoppningsvis ska jag kunna starta upp med lite lättare löpning nästa vecka, och veckan efter det börjar min baletträning. Jag hoppas att alla tusentals tåhävningar som jag gjort de senaste veckorna har burit frukt, jag har i alla fall fått ganska vältränade vader =)

Eh, hur gick det här till?

2011-09-01T12:10:00.003+02:00

"Tack för din anmälan till Vätternrundan 2012"

Vad har jag gjort? Nu måste jag ju cykla en massa! Dessutom lurade jag med Peter... han kommer att hata mig någonstans utanför Jönköping.

Nu har vi nio och en halv månad på oss att få en massa cykling i benen, fixa cykeltransport och boende i Motala (kan man möjligtvis engagera husvagnsägande hejarklack?) och smälta det faktum att vi ska cykla 30 mil på ett och samma dygn...

Rehab

2011-08-30T08:49:00.006+02:00

Problemet med hälsenan fortsätter, men nu har jag i alla fall fått ett intellektuellt grepp om vad som hänt och vad som bör hända hädanefter.

Smärtan kom successivt, vilket tyder mer på överansträngning än att något faktiskt har gått i sönder. Jag brukar träna lågintensivt, lugna distanspass, långsamma långpass och lättare styrketräning. Under våren fick jag ett ryck och ville testa att springa fort. Där började problemen. Jag började öka intervallpassen, fartlekarna och backpassen lite väl fort. Det var kul och kändes bra just då. Och det funkade. I alla fall ett tag. Jag hade tillräckligt bra grundträning för att klara tempoökningen, men inte i kombination med all baletträning som jag drog igång i slutet av våren. Att ena dagen springa 1000 m intervaller, nästa dag göra pliéer i 5:e position, tredje dagen springa snabba backintervaller och fjärde dagen göra avancerade fotledsstretchningar och sedan plötsligt spela en innebandyträning lade till slut allt för mycket tryck på min hälsena som, lyckligtvis, började förvarna om begynnande problem genom att värka och bli stel. Då började nästa problem. Hur blir jag helt återställd på snabbast möjliga sätt?

Mina strategier för att bli bättre har varierat från att fortsätta träna som vanligt till att bara alternativträna utan att belasta hälsenan till att vila helt och hållet från träning. Tydligen var allt det här helt fel. Efter en del googlande och läsande på både sjukvårdssidor och träningsforum hittade jag det standardrehabiliteringsschema som sjukgymnaster ger till patienter med skadade hälsenor. Det var något överraskande. Man ska belasta hälsenan. Mycket! Det ska göra ont. Om det inte gör ont gör du fel! I pdf:en jag hittade står det: "Övningen ska framkalla smärta i hälsenan och om den inte gör det ska belastningen ökas till exempel genom att bära en ryggsäck med vikter". Det enda som hjälper är alltså att göra rejäla excentriska tåhävningar. 3 x 15 på rakt ben och 3 x 15 på böjt ben två gånger om dagen i några veckor. Det är 180 tåhävningar på ett ben per dag. Jag kommer att få grymma vadmuskler! Bäst av allt är att man får börja springa lite lätt igen efter att ha gjort de här övningarna i ca 4 veckor, förutsatt att det inte gör ont att springa då. Det låter hoppfullt, då har jag bara lite drygt 3 veckor kvar =)

Dessvärre är jag anmäld till iFormloppet ikväll, och det tar verkligen emot att inte få springa. Jag har dock bestämt mig för att bara gå 5 kilometer med några kollegor från jobbet, men det känns inte alls kul att det resultatet kommer att hamna på en resultatlista. Det är väl bara att svälja stoltheten och acceptera att jag är i rehab-fasen, och sedan råka "tappa" min nummerlapp med tidtagningschips någonstans på vägen så att resultatet inte registreras ;-)

2011-08-26T14:05:00.007+02:00

Igår när jag botaniserade i en djuraffär hittade jag en minikong som visade sig passa perfekt för att gömma oskalade jordnötter. Den blev genast populär hos Athena, hon visade inte minsta tecken på rädsla som hon ofta gör mot nya föremål, utan började direkt bita i den. När hon dessutom upptäckte att den innehöll nötter blev hon ännu mer förtjust. Materialet är gjort i något skumt oförstörbart gummi som inte ens hennes skarpa näbb tycktes rå på. Perfekt =)

Praktisk tillämpning av trickträning

2011-08-24T07:47:00.010+02:00

I går hittade jag två praktiska tillämpningar av allt tricktränande jag och Athena har gjort den senaste tiden. Ett av tricken är att hon ska bita på ena änden av en ätpinne som jag sträcker fram. Det kan kanske verka lite meningslöst, men syftet är att man sedan ska kunna använda detta i andra sammanhang. Igår kom jag på den perfekta tillämpningen. Athena var väldigt skeptisk mot klätterträdet som jag byggt till henne. Hon vågade inte gå i närheten av det. Så jag ställde trädet mot en bekant yta som hon är van vid, köksbordet, och satte henne på bordet. Som tur var var hon inte så rädd för trädet att hon genast flög bort från bordet. Istället ställde hon sig så långt ifrån trädet hon kunde och blängde ilsket på inkräktaren. Då kom jag på att jag kunde använda ätpinnen för att "lura" henne närmare trädet. Jag började med att hålla pinnen i en helt annan riktning för att hon inte skulle bli distraherad av sitt uppenbara hat mot det jättefarliga trädet. Det funkade fint, hon var med på noterna och sprang fram och sträckte sig efter pinnen precis som hon ska.

Så började jag försiktig sätta pinnen närmare trädet. Ju närmare vi kom desto mer tveksam blev hon innan hon gick fram och bet, men fram gick hon trots allt. Dock med en intensiv blick riktad mot "fienden". När hon var så nära som en decimeter ifrån tog vi en kort paus innan vi fortsatte. Nu satte jag pinnen precis bredvid trädet, och även det var tydligen acceptabelt. Hon till och med passade på att ta ett snabbt kontrollbett på en av grenarna innan hon backade tillbaka igen.

Till slut höll jag pinnen en bit upp på trädet, så att hon skulle bli tvungen att klättra upp för att nå den. Det blev lite velande fram och tillbaka, men så fixerade hon plötsligt blicken och man kunde riktigt se hur hon fattade mod innan hon beslutsamt satte näbben i en gren och hävde sig upp för att bita i ätpinnen. Därmed brast fördämningen och nyfikenheten tog överhand! Hon kom inte ner från trädet igen. Plötsligt var klätterträdet hennes bästa vän och hon for runt för att testa leksakerna, bita i de olika grenarna och spana in utsikten från den högsta pinnen. Väl uppe på den högsta pinnen började hon kvittra och sjunga förtjust, det var kärlek vid 348:e ögonkastet....

En första kontroll av alla pinnarna...

Härskarinnan på täppan. Tydligen en bra plats för att spana ut över sina ägor och sjunga serenader.

Den andra praktiska tillämpningen var ett effektivt sätt att bryta negativt beteende. Just när Athena var på väg att äta upp ytterligare en av knapparna på mitt tangentbord gav jag henne kommandot "vinka". Då kom hon genast av sig, vände helt om och småsprang fram till mig för att vinka och ta emot sitt godis. Helt klart en bättre lösning än att försöka fysiskt stoppa henne. Det brukar annars sluta med ömma fingrar och en förbannad goja...

Det blev inga partyhattar. De hade inga i affären jag stanna till vid på vägen hem. Däremot kom jag på att en vanlig stickad mössa som sitter lite för högt upp, dvs lätt ramlar av, kan fylla samma funktion. När hon försöker landa på den lite säckiga mössan glider den av, vilket gör att hon inte får fäste och tvingas fortsätta ett varv till. Då hinner jag få fram handen så att hon kan landa på den istället. Det är visserligen lite för varmt med stickad mössa inomhus i augusti, och när jag har den sittande så högt på huvudet tycker Peter att jag ser ut som en gnome, men det är bättre än rivsår i hårbotten och en livs levande hårklämma som bits...

Fast min mössa är grön...

Nya trick

2011-08-23T11:06:00.008+02:00

Livet med Athena rullar på, och det är som vanligt en berg- och dalbana. Igår lyckades vi få in en blodig kamp om huruvida hon får sitta på huvudet eller inte, en lång mysstund med kli bakom nacken, en fight med extremt farliga träpinnar (i alla fall tyckte Athena att pinnarna till hennes nya klätterträd var lömskt opålitliga i sitt passiva lurpassande) och flera väldigt lyckade träningssessioner där vi lärde in ett nytt trick. Det är i alla fall aldrig tråkigt....

Det här med att hon vill sitta på våra huvuden börjar bli ett problem. Jag förstår varför hon vill det, hon känner sig trygg med oss och vill gärna landa på oss när hon är ute på sina korta flygturer. Hon är fortfarande en ganska osäker flygare och är lite kräsen när det gäller att hitta landningsplatser, och våra huvuden är ju förstås den mest tillgängliga trygga platsen. Om man hinner se henne och sätter fram handen landar hon oftast på den. Men det är inte alltid man hinner uppfatta att hon är på väg. Det hade inte varit ett så stort problem om det inte var för att hon har börjat bitas i örat när man försöker ta ner henne. Hon blir stressad när vi närmar oss med händerna, och hon tar tag i det första hon ser som verkar sitta fast, vilket för det mesta är ett öra. Än så lång i alla fall, ska hon fortsätta med det kommer örat nog inte sitta fast länge till...

Peter föreslog igår, halvt på skämt, att vi ska börja bära stjärngossehattar när hon är ute. Efter lite googlande visar det sig att olika huvudbonader inte är en helt ovanlig metod att avvänja fåglar från att landa på huvudet. Så nu blir det partyhatt på där hemma! Undrar om det innebär att man även får äta fin mat, dricka vin och dansa omkring i lägenheten till vardags? Det kanske blir lite svårt att få besökare att ta på sig partyhattar om man inte erbjuder allt det andra också...

De här borde hon väl inte vilja landa på...?

Desto mer positivt är att träningen går framåt! Snurrandet och vinkandet går som på räls, och ibland hamnar kapsylen faktiskt i burken, även om det nog än så länge mest är en tillfällighet.

Igår introducerade jag ett nytt trick: skaka på huvudet. Tanken är att hon på kommandot "nähä" och ett handtecken ska ruska på huvudet så att det ser ut som om hon skakar. För att få fram effekten till att börja med blåser jag lite lätt efter att ha gett kommando, varpå hon ruskar på huvudet. Ett snabbt klick och en pinjenöt förstärker beteendet. Jag trodde att det skulle bli svårt att få henne att ruska på huvudet utan att blåsa eftersom det verkade vara en omedveten reflex, men efter bara några gånger behövde jag inte blåsa alls! Hon hade redan förstått att det var ruskandet som gav henne berömmet och nöten. Det är en skrämmande smart tjej vi har att göra med! Det ska bli väldigt kul att se hur mycket hon kan lära sig. Internet är fullt med inspiration och trick, allt från enkla vinkningar till att lägga pussel, hissa flaggor, stoppa pengar i en spargris med mycket mera. Jag hittade den här videon på en mycket vältränad Morhuvad papegoja, och jag måste erkänna att det tog emot att titta på den först. Det var definitivt med blandade känslor, gojan är fantastiskt duktig och videon är inspirerande, men alla bilder och filmer som påminner om Apollo är fortfarande väldigt jobbiga att se.

NTC

2011-08-18T08:20:00.006+02:00

I väntan på att min hälsena ska repa sig har jag fått lägga löpningen och baletten på is några veckor. Det är alltid tråkigt att hindras från att göra något man verkligen gillar, oavsett om det handlar om tidsbrist, sjukdom eller skada. Därför är det extra roligt när man hittar ett kul alternativ!

För några veckor sedan upptäckte jag iPhoneapplikationen Nike Training Club (NTC), och jag måste erkänna att jag är helt såld! Den innehåller en stor mängd träningspass med olika fokus. Man kan till exempel välja ett 45 minuter långt konditionsinriktat allroundpass eller ett 15 minuters pass som helt och hållet fokuserar på styrketräning för armar, ben, mage, rygg eller stuss. Har man lite mindre tid kör man bara ett 15 minuters pass, har man lite mer tid kan man kombinera olika 15 minuters pass eller köra ett av de längre 30 eller 45 minuters passen. Alla övningar har tydliga steg-för-steg bilder och en kort videosnutt med grymt vältränade tjejer i snygga träningskläder (givetvis Nike), så de är lätta att följa. En röst berättar vilken övning man ska göra och under hur lång tid.

Men bäst av allt är det barnsligt roliga belöningssystemet! Vi människor är egentligen ganska lätta att motivera, så fort vi känner att vi får något positivt av en ansträngning går det så mycket lättare ;-) Precis som klickerträningen jag håller på med tillsammans med Athena. Hon vill ha sina pinjenötter, jag vill ha en liten virtuell medalj. Och få recept på välsmakande och nyttiga smoothies att dricka före och efter träningen (upplåst efter 60 minuters träning). Och få "exklusiva" extrapass skapade av kända (nåja) idrotts- och träningspersonligheter (upplåsta efter 240, 420, 780, 1000, 1500, 2000 och 3000 minuters träning). Själv jobbar jag mot 240 minuter. Eftersom jag mest kört pass på 15 minuter i samband med annan träning tar det lite tid att få ihop belöningarna. Men om allt går som planerat får jag min 240 minutersmedalj på morgonträningen imorgon. Spännande! ;-)

Ond hälsena

2011-08-09T09:30:00.005+02:00

Jag kommer inte överens med min högra hälsena just nu. Jag tycker att den ska ställa upp på minst tre löppass per vecka, otaliga pliéer i 5:e position, några djupa squats och utfallssteg och gärna så många utvridningsövningar som bara möjligt. Att dessutom kunna slänga in en oväntad timme innebandyträning utan förvarning borde den inte heller opponera sig emot, med all den andra träningen borde det ju vara en promenad en arabesque... eller jag menar parken!

Hälsenan tycker att ett eller två löppass räcker gott, och helst i måttligt tempo med låååång uppvärmning. Den tycker också att pliéer i 5:e position är onödigt när man kan göra dem i 1:a istället och att squats och utfallssteg är överskattade. Innebandyn vill den inte ens prata om...

Nåja, vad är en bal på operan? Jag har en månad på mig att medla med den fram till mina balettlektioner börjar.

Plié i 5:e position... uppenbarligen inte mina fötter (dumma hälsena!)

Att träna en goja

2011-08-04T10:22:00.007+02:00

De flesta som har hundar vet vikten av att träna med sina telningar. En hund måste lära sig lite grundläggande lydnad som att komma på inkallning, sitta och stanna kvar för att de ska fungera mer friktionsfritt i en mänsklig sammanhang. Utöver det mest basala för lydnaden är det bra att även träna lite trix och sammarbetslekar som apportering, vinka med tassen och liknade för att jobba på relationen mellan vovve och husse/matte. Det samma gäller för papegojor.

Många som skaffar papegojor missar dock det där med allmänlydnad för sina fåglar, och låter dem flaxa runt vind för våg, sätta sig på händer och axlar efter eget tycke och helt enkelt leva helt utan gränsdragningar. Utan att ha någon gedigen utbildning inom etologi eller sociologi vågar jag mig på en gissning om att väldigt få om ens några flocklevande djur (människan inräknad) samexisterar helt utan gemensamma förhållningsregler för hur man får och inte får bete sig. Det handlar inte om rangordningar eller dominans inom flocken, utan om att alla vet vad som förväntas av dem och hur de ska behandla varandra för att alla ska känna sig trygga i gruppen.

För en papegoja som hamnar hemma hos människor är det helt omöjligt för den att veta hur den ska bete sig om ingen berättar det för den. I naturen hade dess artfränder stått för den grundläggande utbildningen i rätt och fel inom flocken. Den nya papegojan vet inte skillnaden mellan tuggleksaken i buren och den bärbara datorn. Den förstår inte varför det inte skulle gå alldeles utmärkt att landa på den där höga och mjuka ytan uppe på husse eller mattes huvud. Och om det sträcks fram en stor och hotfull hand när papegojan tydligt visar med sitt kroppsspråk att den är rädd eller nervös är det bästa sättet att värja sig att bita den där otäcka handen. Det är upp till människorna att förklara för sin goja vad som gäller.

När det gäller skillnaden mellan tuggleksaken och datorn är det svårt. Papegojor är gnagande djur som testar och undersöker saker med en väldigt stark näbb. Det är inte papegojans fel att det mesta av våra mänskliga föremål är för ömtåliga och det bästa sättet att undvika den karaktäristiska "goja approved" stämpeln i hörnet är att försöka hålla sina ömtåliga saker utom räckhåll samt att se till att det alltid finns leksaker, mat och annat som är ok att pulverisera tillgängligt.

Husse har gott om roliga och goda tangentbord...

När det gäller att landa på saker som inte är ok att landa på, som husses och mattes hårbotten till exempel, måste det läras in. Jag är stark motståndare till bestraffning, och väljer hellre att uppmuntra rätt beteende. Det är inte alltid så lätt, speciellt när det gäller en goja som med skarpa klor gräver sig in i ens ömtåliga skinn, men här gäller det att visa att man är den äldre, mer mogna människan. Att börja fäkta, skrika och försöka slå undan gojan är helt oacceptabelt. Istället kan man lugnt men bestämt säga nej, sätta ner gojan på en mer lämpad yta och sedan berömma jättemycket när den gör rätt istället. Det tar lite längre tid, men man vinner i längden på en mycket bättre relation med sin goja.

Det är också extremt viktigt att lära sig att läsa sin fågels kroppsspråk. Papegojor visar känslor genom att stelna till, att resa fjädrar på huvudet eller bröstet, kisa med ögonen, hålla huvudet i olika höjd och ibland till och med morra. Man får inte glömma att det rör sig om en intelligent individ med egna känslor, dagsform och vilja. Att tvinga sig på en fågel som tydligt markerar att den vill vara ifred är bara dumt och elakt. Undersökningar har visat att fåglar inte biter varandra i naturen, men många människor har fått smaka på ett plågsamt bett i handen när de gjort något som fågeln inte gillar. Man ska alltså inte bara rycka på axlarna och tänka att "fåglar biter, det är naturligt", utan i stället fundera på varför den bet. Missade jag en signal? Var den rädd? Ett skarpt och plötsligt ljud eller ljus som kommer precis när fågeln ska gå upp på handen kan vara en orsak. Vi är stora och kan ibland framstå som hotfulla för våra fåglar, det är viktigt att komma ihåg att de inte ska känna sig hotade av vårt beteende. Fåglars försvarsmekanismer är flyktbetonade. De vill fly bort från fara. Men om de inte kan det eller känner sig trängda ger man dem få val.

Olver är gott! Sådan husse, sådan goja...

Det kändes som en lite tung och förmanande text, dags att lätta upp stämningen lite med roligare träning. Medan lydnadsträningen är nödvändig för att etablera grundreglerna för samvaron, är trick och nöjesträning helt och hållet lustbetonad! Det är och ska vara roligt att träna trick med sin goja. Man får skynda långsamt, ha massor med tålamod och godis och se till att sluta när det går som bäst så att det blir ett positivt minne för båda. När det fungerar som bäst leder trickträning till ökad kommunikation, fördjupat relation och kanske till och med ett kul trick att imponera på vännerna med ;-)

Redan innan vi hämtat hem Athena hade jag bestämt att vi skulle klickerträna henne. Efter att ha lyssnat på lovordande av tekniken från min klickerinstruktör till mamma verkade det vara en bra metod att använda. Mamma skänkte mig en av sina klickers, och jag satte igång med att jobba på att göra klickerljudet till något positivt för Athena. Det går i princip ut på att mata gojan med godis och klicka samtidigt tills ljudet associeras med belöning. Lite inspiration från Pavlovs hundar skulle jag tro.

Efter någon vecka hade jag gjort erfarenheten att det gäller att hitta ett godis som hon verkligen tycker är gott och som är i väldigt små bitar samt att hålla klickern utom syn/räckhåll om man inte vill ha en goja hängandes i själva klickern... Det visade sig att pinjenötter är vinnaren! Om man delar en pinjenöt i två delar så har man en perfekt godisbit som hon älskar och är beredd att jobba lite för att få (och nu håller jag oftast klickern bakom ryggen).

Apelsiner är inget bra klickergodis, det tar minst 10 minuter att ta sig igenom en halva.

Vi började med det lättaste tricket för en goja, att spot-träna. Nej, jag lär henne inte att spotta loskor, utan att med näbben peka på änden av en pinne. Det är en bra början för att man sedan ska kunna använda den pinnen för att peka på andra saker som man vill att hon ska sätta näbben mot. Hon förstår vad jag vill att hon ska göra, men än så länge vill hon hellre bita i pinnen än att hålla näbben mot den. Vi jobbar fortfarande på det.

Det andra tricket vi jobbar på är att lyfta upp en plastkapsyl från bordet. Tanken är att hon sedan ska lära sig att lägga den i en liten burk på kommando. Hon har förstått att hon ska lyfta upp kapsylen, och om jag håller den lilla burken under kapsylen så släpper hon den oftast i burken. Jag klickar när hon släpper kapsylen, och det verkar som om hon börjar se sambandet även om det förstås är en bit kvar tills hon själv går bort och lägger den i burken. Jag funderar på vilket kommando jag borde använda för detta sen, vad sägs om "slam dunk!"?

Det tredje tricket, som nog går bäst, är att hon ska snurra runt ett varv på kommando. Jag håller i en nöt och för den i en cirkel runt henne, och hon följer efter. Cirkeln blir mindre och mindre tydlig, och tanken är förstås att jag inte ska behöva göra någon handrörelse alls när vi är klara. Klicket kommer först när hon är tillbaka i startpositionen igen.

Det är grymt roligt att se hur hon tänker och försöker räkna ut vad det är jag vill att hon ska göra för att få den där åtråvärda nöthalvan. Oftast står hon och stirrar på mig en stund, sen kommer en glimt i ögat när polletten trillar ner och hon kommer på vad det är som gäller. Så fort klicket kommer öppnar hon näbben och sträcker sig efter nöten. Eftersom hon är så ung är hon ofta lite stirrig och ivrig när hon är ute ur buren, men så fort vi börjar träna blir hon lugnare och mer fokuserad. Vi tycker båda att det är riktigt kul, och än så länge går det faktiskt över förväntan! Jag inser att jag borde ha några illustrerande filmer att lägga till här, men jag tror jag väntar med det tills hon faktiskt kan tricken ;-)

Inte bara goja

2011-07-08T10:45:00.004+02:00

Även om mycket givetvis kretsar kring Athena just nu så händer det lite annat vid sidan om. Löpträningen börjar komma igång igen efter några veckors lättja med lite färre pass än vanligt. Lundaloppet blev nog en större urladdning än det var tänkt, och jag tappade motivationen lite efteråt. Istället började jag kika mer på baletten och ägnade mer tid till stretching, battement développé och försök till arabesque i stället. Det tar emot lite att länka till den vackra professionella dansösen för att illustrera vad detta är för rörelser i samma mening som jag skriver att jag har gjort dem... det ser ju inte precis ut så då ;-) Men det är i alla fall bra att ha något att sträva mot...

Efter en månads intensivt balettövande började mina höfter och hälsenor att säga ifrån, så nu drar jag ner lite på baletten och ökar på löpningen istället. Det verkar ju dumt om jag ska dra på mig dansskador innan jag ens gått på min första lektion. Stretchingen försöker jag få in lite då och då, kontinuiteten är viktigt där, och jag märker direkt skillnad på vigheten om jag hoppar över några dagar. Som tur är börjar jag inte på noll eftersom jag har varit en yoga-periodare i flera år och därför har slagit knut på mig själv ganska regelbundet. Balett är något annat dock. Det räcket inte att vara vig, det måste finnas en grundstyrka och spänst i musklerna som överstiger vad dansen kräver. Att hålla sitt ben rakt ut från kroppen i 90 graders vinkel kräver förstås att musklerna är långa nog att tillåta det över huvudtaget, men att hålla kvar benen i den positionen en längre stund och dessutom se graciöst avslappnad ut, det är en konst som kräver sin träning!

Arabesque

Livet med Athena

2011-07-05T14:15:00.006+02:00

Det är lite bloggande just nu. Det beror inte på att Athena har ätit upp tangenterna på datorn, i alla fall inte ännu. Hon har tagit sig en smakbit på husses tangentbord dock.

Det är spännande med en ny liten goja i huset. Vi håller sakta på att lära känna varandra, och det är en berg och dalbana. Ena stunden är hon kontaktsökande och gosig. Vill att man ska klia henne på huvudet och buffar försiktigt på handen om man slutar. Nästa sekund vill hon sitta på huvudet, borra in sina klor i hjässan och flaxa så att allt som väger under ett kilo inom 5 meters avstånd plötsligt ligger huller om buller över hela rummet. Fem minuter senare vill hon leka lugnt och försiktigt med en träboll och kvittrar förtjust och förnöjsamt. Två minuter senare försöker hon bita loss stora bitar av en biblioteksbok som råkade ligga för nära (dvs i samma rum) och lägger upp ångestframkallande skrik som kan väcka döda när hon inte får fortsätta.

Men inget av detta är förstås en nyhet. Papegojor är känslomässiga som småbarn och precis som alla andra sociala varelser kommer hon med tiden att lära sig vilka beteenden som är ok och vilka som inte är ok i gruppen. Vi försöker att uppfostra henne med positiva metoder, belönar allt bra beteende och ignorerar dåligt beteende efter bästa förmåga. Det är inte alltid så lätt. Hon är en stor och tung fågel, och vissa saker hon försöker sig på gör väldigt ont på oss ömhudade människor. Det är en utmaning att inte ge i från sig något ljud och bara försiktigt flytta på henne när hennes klor sitter djupt inborrade i skinnet och lämnar små "mullvadsgångar" över huden.

Vi jobbar aktivt med att lära in vissa kommandon som är viktiga. Att kliva upp och ner på handen på befallning och att komma på inkallning är de mest grundläggande. Vi håller även på att lära henne att utföra behov på en tidning, vilket faktiskt har gått över förväntan redan. Tur är det. Stor goja lämnar stora spår om man ska vara lite artigt vag.

På det stora hela är jag positivt överraskad av våra första två veckor tillsammans. Hon visar redan stort förtroende och tillit till oss, och tvekar aldrig att komma upp på våra händer. Vi får för det mesta gosa med henne och hon accepterar att man tar på hennes fötter, rygg och till och med lite under vingarna utan att hon ryggar tillbaka. Hon är lite kavat och framfusig ibland, men finner sig för det mesta i att bli avledd eller distraherad från dåligt beteende. Jag tror att vi har alla förutsättningar för att få en riktigt bra relation om vi fortsätter jobba på de lite mindre önskvärda kvalitéerna ;-)

Klementinkompisar - ett exempel på trevligt beteende

IT-goja - hjälper (stjälper?) husse med datormeckande,
inte alltid ett trevligt beteende

Majskolv - mat och leksak i ett!

Ny familjemedlem

2011-06-21T08:16:00.007+02:00

I lördags hämtade vi hem vår nya familjemedlem. En 3 månader gammal Grå Jakohona som ska heta Athena. Egentligen Athena II, men så formella behöver vi inte vara.

För bara 11 dagar sedan förlorade vi vår älskade Apollo väldigt hastigt. När jag kom hem från jobbet märkte jag att han var lite tystare än vanligt. När jag tittade till honom en timme senare satt han uppburrad på burgolvet. Han var yr och kunde inte hålla balansen när han försökte ta sig upp till matskålen. Vi for i ilfart till Djursjukhuset, men när vi kom dit fanns det inget de kunde göra. På bara några timmar hade han gått från att vara en pigg goja till att ligga medvetslös med knappa hjärtslag. Det kändes fruktansvärt tungt, och jag var fullkomligt förstörd. Han var min första goja, och jag har aldrig tidigare fått en så stark koppling till ett husdjur. Det är svårt att inte fästa sig vid ett djur som med hög och klar röst (nåja) deklarerar att han vill bli kliad eller ha mat. Och som dessutom tackar fint för den mat han får. Som brukade sitta på min axel och putsa mitt hår och vissla glada toner så fort han fick uppmärksamhet. Jag saknar honom oerhört mycket!

Redan efter några dagar visste jag dock att jag ville ha en papegoja igen, och både jag och Peter var överens om att vi ville ha en större fågel den här gången. Vi började prata om en Grå Jako, och som i en ödets nyck hittade jag dagen efter en annons för en leveransklar Grå Jakohona. Vi beslutade oss direkt efter att ha sett några filmklipp på en lugn och trygg men lite busig goja.

Så i lördags förmiddag åkte vi iväg och köpte en större bur. Det finns tydligt formulerade krav från Jordbruksverket för burstorlekar även när det gäller tamfåglar, och för en fågel i Athenas storlek måste buren vara 0,84-1,44 kvm i botten, längsta sidan ska vara 1,2-1,6 meter och höjden ska vara 0,8-1,0 meter. Vi hittade en jättefin bur på Zoogiganten utanför Lomma. Och maken till service har jag inte varit med om tidigare. När vi konstaterat att vi inte skulle få in buren i vår bil fick vi helt enkelt låna försäljarens volvo för att kunna köra hem den! När vi kört några turer fram och tillbaka till Lomma för att få hem vår egen bil igen började sedan ett frenetiskt burbyggande för att hinna få klart allt till klockan fyra när vi skulle köra och hämta Athena i Ystad. Buren var inte svår att bygga egentligen, men väldigt stor och otympligt, så det tog ändå sin lilla tid. Dessutom fick vi möblera om lite för att få plats med den.

Nästan färdig monsterbur!

Athena visade sig vara precis lika charmant i verkligheten som på film, och efter viss reservation gick hon med på att bli kliad bakom nacken redan vid första mötet. Hon fann sig ganska bra i att åka hem i en lite större kartong med titthål, men började bli väldigt rastlös mot slutet. Väl hemma var det inga problem att få in henne i buren och hon fann sig väl till rätta snabbt. Hon hade bara varit i buren i några minuter när hon började tugga lite på de olika leksakerna.

Inspekterar det nya hemmet

Vi lät henne bekanta sig med sitt nya hem i lugn och ro medan vi gick och hämtade pizza till middag för att fira familjetillskottet. Efter en timme för sig själv i buren gick vi in för att titta till henne, och hon kom direkt fram till gallret och ville prata. Hon verkade så lugn att Peter tyckte att vi skulle testa att ta ut henne en stund. Jag trodde att det var alldeles för tidigt, men det visade sig att jag hade fel. Vi satte oss med henne på golvet, lade ut några leksaker och lät henne springa runt och tugga, undersöka och spana på omgivningarna. Hon var lugn som en filbunke och hoppade nästan direkt upp i våra knän och på våra händer. Vi fick till och med klia henne!

Går loss på en platsklämma istället för den goda fruktsallad som husse försöker locka med

Vi trodde att vi skulle få hem en försiktig och lite blyg goja, men det har visat sig vara precis tvärt om! Hon är nyfiken, lite kaxig och väldigt social. Vi får snarare dämpa henne när hon blir lite för ivrig. Hon vill gärna klättra upp på armarna och sätta sig på huvudet. Det måste vi förstås lära henne att det inte är ok. Hon väger nästan ett halvt kilo, och klorna är sylvassa. Jag har ett tjusigt rivmärke i pannan efter att hon misslyckades med en landning på mitt huvud. Jag tror dock att vi snart kommer att få bukt på det problemet, hon visar redan tecken på att förstå när vi vill att hon ska kliva upp och ner på våra händer, även om hon ibland väljer att ignorera detta. Hon är ju trots allt bara en bebis än så länge, och vi har gått om tid att lära in alla nödvändiga förhållningsregler och ett och annat trick. Jag ska bara komma ihåg att alltid ha långärmat och att ducka när hon kommer flaxande...

Ny fixering

2011-06-07T13:54:00.009+02:00

De som har hängt med i den här bloggen ett tag har säkert märkt att jag har en tendens att snöa in på olika saker med jämna mellanrum. Ett tag var det karate, men det har även varit avancerade tekniker för att lära sig spela piano, filosofi, Japan, kalligrafi, nobelpristagare i litteratur med mycket mera. När jag hittar ett nytt eller nygammalt intresseområde kastar jag mig oftast hals över huvud in i det.

Några konstanter i min tillvaro är dock löpningen och pianospelandet. Motivationen går fram och tillbaka, vissa perioder springer jag nästan hela tiden och tänker mest på återhämtningen från mitt förra pass parallellt med planeringen för mitt nästa, utan en tanke på Beethoven eller Tori Amos. Vissa perioder går jag enbart och memorerar klassiska stycken i huvudet, gör fingerövningar när jag sitter på bussen och spelar så mycket piano jag bara orkar medan löpningen blir lidande. Inget av dessa intressen sjunker undan några längre perioder. Jag kommer alltid tillbaka till dem igen, oavsett om jag för tillfället har snöat in på att odla egna kryddväxter, läsa allt som finns att hitta om antioxidanter eller spelar Portal 2 på Xboxen dygnet runt.

Men nu har jag en ny fixering som fyller mina dagar. Jag har börjat återbekanta mig med en gammal kärlek: dans! Jag tillbringade en del tid i dansstudios som tonåring, och har gjort några uppträdanden, vilket var en av höjdpunkterna under min uppväxt. Jag älskade verkligen att dansa och stå på scen, och det var med stor ångest och tungt hjärta jag beslutade mig för att lägga dansen på hyllan vid 19 års ålder när jag tvingats till ett längre uppehåll på grund av en ordentligt sträckning i vänster ljumske. Jag hittade aldrig tillbaka till dansen efter det. Ett kort gästspel på en kurs i Jazzdans på folkhögskolan för några år sedan verkade mer avskräckande än motiverande då jag upptäckte att jag blivit extremt stel och inte alls kunde prestera på den nivån jag tidigare klarat av. Mitt ego tillät inte att jag fortsatte den gången, det kändes helt enkelt för jobbigt att vara så mycket sämre än jag hade varit.

Nu har jag mognat lite, tro det eller ej, och inser att jag aldrig någonsin kommer att bli en dansare. Jag är 31 år gammal. Det spelar heller inte någon roll längre. Jag vill börja dansa igen för att jag vill dansa, inte tvunget för att bli bra. För att jag helt enkelt saknar känslan jag brukade få, inte för att jag till varje pris vill stå på en scen igen. Jag har bestämt mig för att uppfylla en gammal dröm: jag ska börja dansa balett till hösten. Kursen är bokad. Youtube-filmer har studerats. Dansskorna är inköpta. Jag har konstant träningsvärk efter allt stretchande jag gör på kvällarna. Jag drömmer om vackra siluetter, ljuv pianomusik, värkande tår och den alldeles speciella känslan man får av en bra koreografi till bra musik.

Nu återstår bara att se om detta är en tillfällig fixering som kommer att klinga av om ett halvår, eller om löpningen och pianospelandet ska behöva maka på sig och göra plats för en tredje konstant...

Vegetariskt pytt i panna

2011-05-17T13:11:00.004+02:00

Igår testade jag ett recept som jag funderat på ett tag, nämligen hur man kan göra en nyttigare, vegetarisk variant på den klassiska pytt i pannan. Jag tärnade potatis, palsternacka och morötter till lika stora tärningar. Därefter rostades de mjuka med lite olivolja i ugnen ca 20 min. Under tiden grillade jag några skivor halloumi som sedan även den tärnades. När rosfrukterna var mjuka stekte jag dem snabbt i lite olivolja för att de skulle få lite stekyta, och blandade sedan med halloumin samt lite salt, vitpeppar och persilja. För att få den klassiska husmanskostsinramningen åt vi pytten med stekt ägg och ekologiska rödbetor. Definitivt en mycket godare version. Till nästa gång blir det kanske lite lök också.

Otraditionell pytt i panna i traditionell tappning på en tallrik med de japanska tecknen för sushi...
länge leve mångkulturen!

Nyckfullt svenskt väder

2011-05-16T11:34:00.005+02:00

Det är lugnt, jag har inte ätit ihjäl mig, även om förra inlägget nog antydde något sådant.

Däremot har jag varit med om en väldigt udda löprunda på fredagen den 13:e. Jag jobbade hemifrån den dagen, (inte för att jag är vidskeplig och inte vågade gå ut) och som jag brukar när jag jobbar hemma tog jag en längre paus under dagen för att springa ett långpass. Vädret var något oberäkneligt, och jag avvaktade till klockan tre på eftermiddagen innan jag vågade mig ut. Med vattenfylld camelback och en nötcréme i fickan lunkade jag iväg i lagom långpasstempo ut mot Limhamnsfältet. Himlen såg lite mörk ut på sina ställen, men solen lyste och det var varm och skönt. Efter ca sju minuter börjar det droppa lite, och ett fint sommarregn gör luften fräsch och skön att andas. Men sen börjar cirkusen.

Under 1 timme och 40 minuter hann jag uppleva strålande solsken, solsken med ett lätt duggregn, ösregn utan solsken, iskalla vindar och stenhårda, gigantiska hagelkulor som nästan nockade mig när de landade på kepsen och sved rejält när de landade på händerna. Efter den plötsliga hagelstormen började det om igen med solsken och värme de sista två kilometerna hem. Det känns alltid lite konstigt att behöva skaka ut iskulor ur kläderna i maj, och jag övervägde på allvar att emigrera till mer löparvändliga breddgrader. Fast det är klart, med min känslighet mot värme springer jag nog hellre några pass med is studsandes på kepsen än en konstant gassande sol...

Marathon des Sables - ett 254 km långt lopp genom Sahara. Nog inte riktigt min grej, men en extremt cool fjäder att sätta i hatten för de som klarar det!

Energi in och ut

2011-05-11T07:55:00.003+02:00

Om man pratar med människor om träning och mat brukar man kunna identifiera två kategorier. De som tränar för att kunna äta och de som äter för att kunna träna. Själv faller jag nog mest in under den andra kategorin. Igår tog detta sig ett nästan löjligt uttryck.

Jag är inne i en period när jag tränar ganska mycket. Förra veckan innehöll två tävlingar, och utöver de har jag registrerat fyra löppass med varierande längd och intensitet. Den här veckan började starkt med ett tufft tempolöppass på måndagen och 2 x 24 km cykling igår.

Det ganska tuffa schemat har dock inte märkts nämnvärt på min kost. Jag har ätit ungefär som jag brukar, varken mer eller mindre. Igår kom verkligheten ifatt mig. När jag hade ungefär 10 minuter kvar på min andra cykelrunda såg jag en reklamskylt med en croissant från Pressbyrån. Plötsligt insåg jag att jag var vrålhungrig! Den sista biten hem hallucinerade jag om chokladfyllda croissanter som dansade cancan framför ögonen på mig. Väl hemma blev det en snabb dusch innan jag kastade mig över matlagningen. Efter en stor portion med vårrullar, nudlar och massor med ångkokt broccoli var jag fortfarande hungrig. Det blev två stora kakor med nötter och choklad till tre koppar rooiboste som efterrätt. Sen gick det någon timme, och jag började känna mig hungrig igen! Jag höll ut ytterligare en timme, men sen fick jag sätta i mig en äggröra med knäckebröd och glass till efterrätt för att bli någorlunda nöjd. Peter höll sig lite försiktigt på avstånd och påpekade att vi nog inte hade råd med att jag cyklar till jobbet allt för ofta.

Idag har jag vilodag, så förhoppningsvis kommer energinivån att balanseras igen. Annars är definitivt kylskåpet i fara när jag kommer hem...

Lundaloppet

2011-05-09T10:19:00.003+02:00

Årets Lundalopp blev en varm tillställning, men efter måndagens hagelstorm kändes det som en klart bättre inramning på en löpartävling.

Jag hade inte sprungit loppet tidigare, och trots att jag tillbringat många år i Lund både till fots och på cykel var jag dumt nog oförberedd på hur backig banan var. Efter stadsparken gick det i princip uppåt i nästan två kilometer. Första varvet var inte detta något större problem, men på andra varvet tappade jag mycket tid där. Min strategi var att gå ut lite försiktigt på första varvet för att vara säker på att hålla hela vägen. Jag siktade på sub 55 och skulle alltså ligga strax under 5:30 i snitt.

Första varvet kändes riktigt bra och jag höll igen nästan hela vägen. Förhoppningen var att kunna öka lite på andra varvet, och hade det inte varit för att jag fick problem med backen bakom Botan på andra varvet hade kanske den taktiken funkat. Nu blev det lite för tungt, och när jag kom in på idrottsplatsen insåg jag att det skulle krävas en ganska rejäl spurt för att komma in under 55. Jag stängde av hjärnan, ökade så mycket benen tillät och kom in på 54:54! Inte mycket marginal där. Jag sprang nog om ett femtiotal löpare på slutet och var väldigt lättad över att jag hann in innan klockan slog över till 55. Det är lustigt hur viktiga några få sekunder kan bli ibland.

Men jag är nöjd. Jag har bara satsat på att springa snabbt de senaste två månaderna, och på den tiden har min utveckling varit större än jag hade vågat tro. Det får mig att undra vilken tid jag skulle kunna få om jag gjorde en mer seriös satsning till nästa års lopp... tål att tänkas på! Jag är mycket nöjd med att jag lyckades springa taktiskt och hålla mig till min plan utan att dra på för mycket i början när jag var pigg och benen ville hålla 5:00-tempo. Annars brukar detta vara min akilleshäl, jag springer för fort i början och orkar inte hålla uppe tempot på slutet. Nu hade jag nästan lite för mycket ork kvar när jag kom fram, så nog finns det lite mer att plocka ut.

Efter loppet blev det en mysig fika i stadsparken med min fina lilla hejarklack bestående av Peter, Mamma, Pappa och Doris. Då var det desto skönare med den oväntade värmen ;-)

Redan nu har jag blivit sugen på att testa milen igen. Kanske är det läge att anmäla sig till MalmöMilen den 18 juni? Banan lär vara mycket mer lättsprungen, inga backar, ingen ojämn kullersten och inte lika många knixiga svängar. Med en hel månad kvar till loppet finns dessutom tid att slipa lite mer på formen. Vågar man hoppas på att skala bort en minut till?

Springa snabbt vs. springa njutningsfullt

2011-05-06T10:16:00.005+02:00

Imorgon är det dags för slutmålet för vårens lite snabbare löparsatsning: Lundaloppet. Planen är att försöka pressa mig, förhoppningsvis ska kroppen hålla för det. Jag fick känningar av en öm sena i vänsterfoten tidigare i veckan och är lite orolig för att det ska hindra mig. Jag har gjort ett par korta testrunder på 4-5 kilometer, och ömheten ger med sig efter någon kilometers uppvärmning. Frågan är dock om den kommer att ha tålamod med mig i 10 kilometer...

Mitt mål är fortfarande att försöka göra en bra tid, men skulle jag få mer ont tänker jag inte riskera en skada. Det är ju efter Lundaloppet som den riktigt roliga perioden med långa, långsamma och äventyrsbetonade pass ska börja! Vackra skogsstigar längs Skåneleden, lårmuskelsbyggande pass längs sandstränderna och över åsarna, äventyrsbetonade runder med ett busskort och en karta, transportlöpning hem från jobbet över böljande slätter. Helt enkelt en sommar full med endorfiner, naturupplevelser och svettiga skor.

Finns det något vackrare är en ännu osprungen stig genom en grönskande skog?

Årets första tävling avklarad

2011-05-03T07:50:00.005+02:00

Eller, nåja, tävling är kanske lite till att ta i. I går sprang jag Vårruset tillsammans med en massa damer med mycket skiftande löparambitioner. Vinnaren var visst bara 15 år och kom in på runt 17 minuter (det där med tid är inte så viktigt i Vårruset-sammanhang, så den exakta tiden har jag inte hittat). Vädret var inte det bästa. Det var kallt och lite blåsigt, och en halvtimme innan starten öppnade sig himlen och det vräkte ner stora hagelbollar! Ungefär tio minuter innan starten blev det dock soligt, och det höll i sig under hela loppet. Solen hjälpte dessvärre inte så mycket, och picknicken med kollegorna efter loppet blev visserligen trevlig, men ganska kall.

Själv såg jag det som ett snabbdistanspass och småsprang dit (3 km) och hem (2 km) med extrakläderna i ryggsäck även under själva loppet. Mitt mål var att komma in på sub 25. Irriterande nog blev det 25:20. Det var helt enkelt för mycket folk i vägen de första 2 kilometerna. Men det känns i alla fall bra att veta att jag kan ligga på ett 5:00-snitt i 5 kilometer utan att gå sönder ;-) Med tanke på att jag bara har haft intervaller och fokuserade tempopass i min träningskalender i två månader är jag ganska nöjd med utvecklingen så här långt. Det känns som att det finns en hel del kvar att ge på fartfronten =)

Nu laddar jag om till Lundaloppet på lördag. Då blir det 10 km, och min plan är sub 55 den här gången, ett snitt på 5:24 min/km. Därefter växlar jag om träningsfokus och börjar sikta på längre pass i kuperad terräng. Förhoppningsvis blir det många långa, härliga rundor i Torup och Skrylle under sommarmånaderna.

Ett mirakel!

2011-04-29T14:43:00.004+02:00

Jag hamnade inte i Falsterbo igår, men jag kunde nog lika gärna ha gjort det. Det gick verkligen undan på hemvägen. Jag kom fram efter nästan exakt en timme utan att ens ha behövt anstränga mig. Det kändes nästan lite snopet. Jag var inte ens trött när jag kom hem, så jag körde lite styrketräning för att kompensera.

Men det var inte det som rubriken handlade om. När jag kom in i köket för att börja fixa en välförtjänt middag efter dagens totalt 165 träningsminuter trodde jag först att jag hungerhallucinerade. Men visst ser ni den också?! Någonting har börjat växa i en av mina krukor! Var det någon som lade märket till om det var en blå måne eller om det flög förbi några grisar utanför fönstret igår?

Jodå! Titta noga! Snett till höger från mitten...

Att cykla i 14 kilometer i timmen...

2011-04-28T11:41:00.004+02:00

... är tråkigt! Idag var det ingen höjdare att ta cykeln till jobbet. Det brukar vara lite småjobbigt att cykla från Malmö till Lund på morgonen även i vanliga fall eftersom det är en mer eller mindre konstant stigning fram till Lund där det sedan går rakt uppåt de sista kilometerna, men idag var det direkt löjligt. Kraftig motvind och lätt uppförsbacke i stort sett hela vägen gjorde att jag blev glad när jag kom upp i 17-18 km/h. I vanliga fall försöker jag ligga runt 22-23 km/h. Det blev tveklöst ett nytt bottenrekord när jag slutligen rullade in på parkeringen på jobb efter hela 1 timme och 25 minuter! Det positiva i sammanhanget var att den sista backen genom Lund plötsligt kändes helt ok jämfört med blåsiga lundaslätten mellan Åkarp och Hjärup ;-)

Nu hoppas jag bara att vinden inte ändrar riktning under dagen. Om jag får samma vindstyrka i ryggen som jag i morse hade i ansiktet kommer jag definitivt sätta en nytt tidsrekord på andra hållet också. Frågan är om jag inte av bara farten kommer att hamna i Falsterbo...

Jag har blivit tant

2011-04-27T12:51:00.004+02:00

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på bara några dagar blev jag en tant. I söndags drog jag med stackars Peter till en butik för att köpa tyg som metervara för att kunna sy en tvättpåse. Jag har ingen aning om hur man syr en tvättpåse, men det ska nog lösa sig på något sätt...

När jag ändå hade ångan upp passade jag på att ta ytterligare ett steg och köpte krukor, såjord och frön för att kunna odla kryddväxter. Efter att ha kikat på pappas fina kryddodling i påskas blev jag inspirerad och bestämde mig för att testa att odla själv. Jag inser att jag arbetar i uppförsbacke med tanke på att jag inte brukar kunna hålla krukväxter vid liv längre än några dagar. Och som Peter försiktigt påpekade: är det inte billigare att köpa färska kryddor på ICA? Än så länge verkar det gå bra i alla fall, men så har det förstås bara gått några dagar ;-)

Förhoppningsvis är detta snart mer än bara krukor med jord...

Idag tog jag ytterligare ett stort steg när jag startade ett privat pensionssparande. Det kändes lite udda, men jag antar att jag kommer att vara glad när jag väl går i pension så småning om, eller rättare sagt, år 2044 enligt prognosen.

För att väga upp alla dessa tanttendenser försöker jag mixa in lite annat också. Jag spelar en hel del Xbox just nu (underbara Portal 2) och imorgon ska jag cykla 2 x 24 km. På fredag blir det ett sista tufft intervallpass löpning inför nästa veckas tävlande. Nu hoppas jag bara att det ska motverka eventuella impulser att skaffa katt, virka grytlappar eller börja gnälla ohämmat över dagens ungdom...

Tävlingsvittring

2011-04-18T10:41:00.003+02:00

Efter att ha avstått från årets första inplanerade tävling är nu siktet inställt på nästa. Om två veckor rivstartar jag tävlingssäsongen 2011 med hela två tävlingar samma vecka. Den 2 maj ska jag springa Vårruset för tredje gången, och den 7 maj blir det Lundaloppet för första gången. Fokus är alltså på de korta distanserna just nu, 5 och 10 kilometer. De senaste veckorna har jag sprungit fler intervallpass än jag gjort under hela året i fjol. Det är alltid en chansning att springa snabbt, skaderisken ökar mot de vanliga lugna passen som jag brukar ägna mig åt. Hittills har det fungerat bra, och jag måste erkänna att det är riktigt kul också! Känslan av att pressa sig nära gränsen för vad man orkar och känna fartvinden i ansiktet ger helt andra kickar än de som kommer med långpassens mer utdragna "myskänsla".

Under de senaste 24 timmarna har jag känt på både och. Igår eftermiddag blev det ett längre pass i lunkande tempo med vårvarma solstrålar, stämningsfullt fågelkvitter och den alldeles speciella, fridfulla känslan som infinner sig efter en och en halv timmes upptäcksfärd till fots längs Malmös bakgator och villaområden. I morse var det korta intervaller på löpbandet som skulle avverkas: pulsen som dunkar i tinningarna, kampen för att få så mycket syre till musklerna som möjligt och koncentrationen för att inte sitta som ett klistermärke på väggen när farten på bandet blir en övermäktig...

Alla dessa känslor och nivåer ryms i samma aktivitet. Löpning kan verkligen vara en versatil sport om man ger den utrymme att vara det.

Att hälsa eller inte hälsa...

2011-04-12T07:12:00.004+02:00

I söndags gav jag mig ut på säsongens andra cykelpass. Det blev en tur ner till Klagshamn i strålande vackert vårväder komplett med fågelkvitter, lekande barn i trädgårdarna och den total känslan av att våren är på intågande. Den här rundan var med andra ord ganska olik den förra, när orkanvindar reducerade min entusiasm för cyklandet till en skugga av mina ursprungliga ambitioner. När cykeln dessutom hade en nysmord kedja och nypumpade däck blev den mycket mer vänligt inställd. Jag måste nog lära mig lite basal cykelvård för att jag och min cykel ska komma bättre överens i framtiden...

Det finns en del sociala normer bland olika grupper av människor som i varandra kan identifiera en själsfrände. En tydlig indikation på denna koppling är huruvida främlingar hälsar på varandra eller inte. Själv har jag vuxit upp på landsbygden, där den enda nödvändiga kopplingen som behövde göras var att man var människa. Alla hälsar på alla som inte idisslar eller bökar.

MC-folk hälsar på varandra. De har en tydlig igenkänningsfaktor och det finns en mental inställning som säger att alla som befinner sig på en motorcykel en vacker sommardag har insett livets mening, och därför är helt ok att hälsa på. Om de inte råkar tillhöra ett rivaliserande gäng förstås, men det är en helt annan historia.

Löpare hälsar sällan på varandra. Jag antar att det kan vara för att "alla" springer. Det finns de som springer för att bli bättre på en annan sport, det finns de som springer enbart för att hålla sig i form och de som springer för att de älskar löpning. En löpare som springer för att han eller hon vill bli en bättre löpare eller helt enkelt tycker om att springa har kanske svårt att se en själsfrände i kampsportaren som är ute och springer iförd mjukisbyxor och hood för att tappa vätskevikt inför en match. Eller i tjejen som springer i full sminkning och välfriserat hår, med en total avsaknad av svett eller snor i ansiktet. De fåtal gånger jag har utbytt hälsningar med en annan löpare har varit i situationer när det är oundvikligt att inse att man stött på en äkta själsfrände. Som när jag och en kille möttes på limhamnsfältet och var de enda människorna som var ute och sprang i en snöstorm för några vintrar sedan. Eller på små obskyra terränglopp när man möter sina medtävlare som är på väg tillbaka från vändpunkten.

Cyklister verkar dock ha utarbetat en metod att visuellt skilja agnarna från vetet. Det som krävs för att en "riktig cyklist" ska hälsa på en annan "riktigt cyklist" är en racer, skor som sitter fast i tramporna, tighta och välsittande cykelkläder i gälla färger och en tjusigt aerodynamisk hjälm. Det duger inte att komma harvandes på en cykel med pakethållare, jogginskor eller en hjälm som egentligen är införskaffad för att kombineras med ett par inlines, dvs rund och bullig. Jag är uppenbarligen inte upptagen i gemenskapen ännu. Ingen hälsar. Men det skulle vara kul att göra ett litet socialt experiment. Om jag nu ska börja cykla lite mer seriöst skulle jag kunna successivt byta ut min undermåliga utstyrsel mot de rätta sakerna. En lite tuffare hjälm, riktiga cykelskor, lite coola Tour de France-liknande kläder. Jag misstänker dock att det är först när jag skaffar mig en racer som de hjärtliga vinkningarna och de uppriktiga nickningarna kommer att infinna sig...

Riktiga cyklister!

Nästan triathlon

2011-04-07T07:29:00.004+02:00

Igår bestämde jag mig för att byta ut mitt vanliga långpass mot en testrunda på cykeln istället. Den har stått i princip orörd ett par månader efter att ha plågats svårt i decembersnön. Eftersom jag planerar att börja cykla till jobbet inom en snar framtid ville jag veta om cykeln (och mina ben) skulle klara av lite längre sträckor än till och från närmaste mataffär.

Det visade sig vara en extremt dålig dag att ge sig ut på sin första cykeltur för säsongen! Jag trampade iväg längs Limhamnsfältet med planen att följa kusten. Redan efter 15 minuter hade jag mjölksyra i benen och puls nära max. Kombinationen av trilskande växlar och riktigt kraftig motvind gjorde de inledande kilometerna till en ren plåga. Jag trampade på bäst jag kunde och lyckades knappt ta mig fram tillräckligt snabbt för att hålla balansen. Många ilskna svordomar hann cirkulera i mitt huvud innan jag plötsligt började få ordning på växlarna och hittade en som funkade någorlunda i motvinden. Sakta men säkert började benen kännas bättre och pulsen sjönk avsevärt. Efter ytterligare några kilometer började till och med vinden mojna och plötsligt var det hur kul som helst att cykla! Planen var att vara ute i ungefär en timme, så när jag kom fram till brofästet och klockade 29 minuter så vände jag. Vägen tillbaka hem visade sig gå mycket snabbare dock, eftersom jag nu hade vinden i ryggen. Det fick bli en extra omväg runt kvarteret för att komma in på 60 min jämnt. Det totala intrycket från rundan blev att cykeln verkar hålla, men skulle behöva en rundsmörjning och en genomgång av bromsarna. Mina ben verkar vara i relativt bra skick, men den märks att man använder andra muskler än jag är van vid från löpningen, backen upp genom Lund kommer att bli väldigt tuff. Förhoppningsvis blir det en premiärtur till jobbet redan nästa vecka.

Väl hemma blev det välbehövlig dusch, lunch och stillasittande skrivbordsjobb i några timmar som återhämtning. När Peter kom hem visade det sig något överraskande att han ville ut och springa! Vad gör en träningsgalen uthållighetsidrottare annat än att hänga på? Som tur var blev det en kort runda, för som vanligt finns det bara två lägen när Peter springer - fullt ös eller stillastående (svårt att bryta många års jagande av bandyboll). Jag fick bita ihop ordentligt för att hänga på. Jag som i vanliga fall är ganska pratig när vi är ute och springer tillsammans fick inte fram många ord den här gången ;-) Benen kändes väldigt trötta, och jag började undra hur det skulle kännas att göra en Ironman. Jag har i perioder drömt både vackra drömmar och mardrömmar om att en dag genomföra en Ironman, men inte vågat sätta upp något konkret mål om att verkligen göra det. Vi pratar alltså om 3800 meter simning, 18 mil cykling och DÄREFTER ett marathon. Samma dag. I följd. Helst på mindre än 15 timmar. Mer fascinerande och skrämmande blir det nog inte...

Behöver jag nämna att det blev en lugn kväll med väldigt mycket mat efteråt? Trots en rejäl middag bestående av de här smaskiga paprikorna var jag tvungen att äta en stor skål med yoggi och knäckebröd innan jag kunde gå och lägga mig ;-)

Paprika fylld med hackad purjolök, ris-pasta, vitlök, paprika och parmesan.
Till det en blandad grönsallad med plommontomater, oliver, kidneybönor och fetaost.

5 april 2011

2011-04-06T06:40:00.002+02:00

De här vackar blommorna fick jag av min goa make igår när vi firade tolv år tillsammans. Tolv år! Det är lustigt, det känns som om vi alltid varit tillsammans, men ändå har tiden gått otroligt fort. Den tenderar visst att göra det när man har roligt =)

Träningsrutiner

2011-04-04T14:24:00.005+02:00

Jag har börjat komma in i en väldigt bra träningsrutin som fungerat över förväntan de senaste veckorna. Fyra löppass per vecka har det blivit, och dessa fördelar sig på två inomhuspass på löpbandet och två utomhus. Jag försöker få in ett intervallpass, ett backpass, ett distanspass och ett långpass per vecka. Än så länge är långpassen relativt korta och brukar hamna på 1,5 till 2 timmar, men det börjar kännas helt ok att vara ute längre stunder och jag har inga men av ryggskottet längre. Ibland kan jag känna mig stel och lite öm i ryggslutet på vänster sida, men det brukar försvinna med hjälp av lite töjningar och stretching. Jag är dock ganska lättad över att jag inte ska springa 5 mil på lördag som jag först hade planerat, där är jag inte riktigt ännu.

Mitt stora problem nu är att jag skulle vilja få in lite cykling i mitt träningsschema. Jag har ju sneglat lite lätt på att cykla Ringsjön runt i sommar, och om jag ska ge mig på det borde jag nog ha några mil i benen innan. Att cykla fram och tillbaka till jobbet en dag i veckan borde räcka en bit, men när 17 ska jag få in det? På måndagar springer jag, på tisdagar har jag pianolektion och kan inte ha cykelstela fingrar, på onsdagar springer jag, på fredagar springer jag och på söndagar springer jag. Då återstår torsdagar och lördagar. Lördagar är min vilodag, och jag tycker att det är ganska skönt att ha en träningsfri dag på helgen då jag kan låta min trötta lekamen göra djupa intryck i madrass- och soffkuddar ;-) Då var det bara torsdagar kvar. Det hade varit en ypperlig dag om det inte var för att jag har förlagt mina långpass till onsdagarna. Kanske blir det lite för mycket att springa 13-16 km på onsdagen och sedan cykla 2 x 23 km på torsdagen? Eller så blir det hur bra som helst? Förmodligen måste jag testa för att veta helt säkert. Beslutet fattas troligtvis på onsdag kväll, när långpasset är avklarat och väderleksrapporten för torsdagen studerats noggrant ;-)

Hur gör alla dessa triathleter? Hur får man in flera mils cykling och löpning per vecka och dessutom simning? Jag antar att man får välja bort en del trivialiteter som sömn, socialt liv utanför träningskompisarna och alla fritidsintressen som inte kan kombineras med löparskor, en cykel eller genomföras i vatten...

Officiellt återbud och nya mål

2011-03-29T13:47:00.004+02:00

Igår lämnade jag officiellt återbud till TEC 2011. Det kändes tungt, skickade in min anmälan redan i augusti förra året och har sett fram emot tävlingen, men jag vet att det är rätt beslut. Det hade ju varit tråkigt att åka ända till Täby för att bryta ihop efter bara 2-3 mils löpning.

Nu blickar jag framåt istället, och funderar för fullt på vilka roliga tävlingar som finns att sikta emot längre fram till våren och sommaren.

Lundaloppet i början på maj har jag funderat på att ställa upp i förr, men det har aldrig blivit av. Kanske är det läge att testa formen på milen det här året.

Stockholm marathon är ju förstås kört för den här gången eftersom loppet är fullt sedan många månader tillbaka. Men till Köpenhamn marathon kan man anmäla sig ända fram till tävlingsdagen om man vill.

Kanske ska man variera sig med ett cykellopp? Ringsjön runt lär visst gå av stapeln den 4 juni i år.

I början av juli kan man springa Hörby marknadslopp om man vill. Det har jag aldrig gjort, men kanske är det dags att ta även den tjuren vid hornen?

Det finns med andra ord en hel del kul att se fram emot i närområdet under våren och sommaren 2011!

Första långpasset utan vantar!

2011-03-24T10:56:00.003+01:00

Ett klart vårtecken är när man kan vara ute och springa i mer än en timme utan vantar och ändå köra en menuett på pianot när man kommer hem, utan att först spola fingrarna med varmt vatten då förstås ;-)

Jag har lyckats få igenom en överenskommelse med min chef som gör att jag kan jobba hemifrån varje onsdag under mars på prov. Det är ett riktigt bra arrangemang ur löpsynpunkt! Jag går upp samma tid som jag skulle ha gjort om jag skulle ha åkt iväg till jobbet, jobbar intensivt i fyra timmar, sen tar jag en paus för löpning innan lunch och jobbar därefter fyra timmar till under eftermiddagen. Perfekt! De senaste tre veckorna har jag fått in tre pass på 12-14 km mitt på dagen och på så sätt lyckats få en massa frisk luft och i bästa fall även solsken som jag inte hade fått sittandes på kontoret. Det känns som ett vinnande koncept som jag hoppas kunna fortsätta med =)

Gårdagens pass blev en väldigt solig och fin runda i Slottsparken och några varv runt Limhamnsfältet, ackompanjerat av en stor mängd nyligen hemkomna och pratglada fåglar. 12 kilometer landade det på. Hade tänkt köra lite längre, men var mör efter en natt med för få timmars sömn och ville vara lite snäll mot kroppen. Solen gassade och värmde ansiktet större delen av rundan, och när jag kom in upptäckte jag att jag faktiskt lyckats bli lite röd om kinderna och på nästippen. Jag vågar mig på ett glädjerop om att våren är kommen! (Och väntar mig en snöstorm inom kort, precis som det ska vara i mars-april).

God kikärtsgryta och lite tusingar på morgonkvisten

2011-03-18T08:43:00.005+01:00

Började redan i går kväll att ladda upp för morgonens tusingar på löpbandet (för icke-löpande läsare: intervaller på 1 km med kort vila mellan) med en smaskigt kikärtgryta. Så här tjusigt såg det ut innan det hamnade i grytan:

Utöver det som framgår på bilden ingick även turkisk yoghurt, röd currypasta, buljongtärning och sambal olek. Vi åt grytan med basmatiris. Rekommenderas varmt =)

Morgonens tusingar gick fint. 2 kilometers uppvärmning följdes av 3 st tusingar med ca 2 minuters ståvila mellan. Varvade ner med lätt jogg och gång i ca 10 minuter. Ett tufft men bra pass som satte rejält med fart på benen. Tre tusingar är kanske i minsta laget, men eftersom jag inte kört intervaller på länge kändes det bra att börja lite ödmjukt. Det var jobbigt nog ;-)

Att blogga eller inte blogga...

2011-03-17T07:22:00.003+01:00

Om det fortfarande är någon som tittar in här, så vill jag erbjuda mina personliga gratulationer till ditt tålamod och din uthållighet! Det kanske vilar en potentiell ultralöpare i dig (om det nu förstås inte skulle vara så att du redan är det!).

Egentligen tycker jag att det är kul att blogga, men de senaste månaderna har kommit med lite förändrade rutiner och dessa har fått mitt bloggande helt ut balans. Och när jag inte har skrivit på ett tag tappar jag lätt motivationen för att skriva alls. Nu tänkte jag i alla fall göra ett försök till bättring!

De senaste två månaderna kan sammanfattas i några nyckelord:

På träningsfronten: Träning - Ryggskott - Träning - Influensa - Träning

På pianofronten: Skalor - kompträning - Bach's Menuett i G-dur - VT11 är igång

Lite mer utförligt skulle man kunna säga att träningen under omständigheterna har rullat på bra mellan mitt livs första ryggskott (som kom plötsligt efter en avslutad solhälsning en morgon, gjorde ont som ***) och en illasinnad förkylning/influensa som sträckte sig över 12 dagar. Fortfarande, tre veckor senare, har jag kvar lite av hostan, men har kunnat träna utan större problem, så jag anser mig ändå vara frisk. Dock börjar jag sakta men säkert inse att jag kanske inte är i tillräckligt god form för TEC om tre veckor.

Det har blivit få långpass de senaste tre månaderna, och även om jag kanske skulle kunna genomföra den kortaste distansen, 50 km, på ren vilja så skulle jag garanterat få problem efter loppet. Med tungt hjärta tvingas jag troligtvis lämna återbud till den här tävlingen. Det känns verkligen tråkigt. En mycket stor del av ultra-Sverige kommer att vara där, bland annat ett par av mina förebilder vars bloggar jag läser i stort sett dagligen. Jag hade ju kunnat åka dit som pacer, men ärligt talat känns det inte så kul att ta sig ända till Täby för att bara springa två-tre mil utom tävlan. Jag antar att jag får sikta in mig på nästa års upplaga och hoppas på en uppladdning utan monsterförkylningar och ryggproblem.

Effektiva pass

2011-01-14T08:42:00.003+01:00

Det finns lite olika skolor och metoder där ute när det gäller löpträning. Somliga förespråkar så många pass = kilometer som bara möjligt under en vecka där de flesta sker i ett relativt behagligt tempo. Andra förespråkar färre men fokuserade och nischade pass med ett specifikt syfte. Så vad ska en stackars motionär med heltidsjobb och andra åtaganden ta sig till?

Många pass i ett lugnt tempo ger säkerligen en stabil och trygg grund att vila på, det borde vara den minst riskabla taktiken ur skadesynpunkt. Nackdelen är att det är väldigt tidskrävande och för att komma någonstans måste man i princip springa dagligen.

Färre men tuffare pass ger en tidseffektiv träning, men man balanserar farligt nära skade-/utmattningsgränsen.

Jag har tidigare försökt använda mig av den den metodik som brukar kallas LSD (Long Slow Distance), det vill säga det första exemplet. Problemet är att jag har haft väldigt svårt att få till mer än 3-4 pass under en vecka och har drabbats av dåligt samvete för att jag inte nött fler kilometer. Det har även inneburit att jag i princip inte har utvecklats som löpare de senaste två åren eftersom jag tränat för lite för att få ut någon bra effekt av det långsamma uppbyggandet. Det är dags att pröva något nytt! Jag kommer att testa ett nytt upplägg i två månader: 3 löppass/vecka.

1 intervall/fartlekspass med fokus på snabbhet
1 backpass med fokus på benstyrka och teknik
1 långpass med fokus på uthållighet

Utöver löpningen ska jag fortsätta med min morgonyoga (solhälsningar i ca 15-20 minuter varje morgon då jag inte springer) samt mina powerwalks hem från bussen (ca 2,5-2,8 kilometer rask promenad hem efter jobbet varje dag). Jag brukar även slänga in lite styrka då och då i form av tåhävningar, plankan, squats, armhävningar, dips och liknande utspritt under dagen.

Det här är första veckan med det nya upplägget. I tisdags körde jag fartlek och i morse blev det backe. Det har även blivit några yogapass och fyra powerwalks. Nu ska jag bara få in ett bra långpass på söndag så är första veckan i hamn. Det ska bli väldigt intressant att se om det här leder till något. Än är det några månader tills tävlingssäsongen 2011 börjar =)

Löparåret 2011

2011-01-10T08:42:00.003+01:00

Så här i början av ett nytt år är det en klyscha att filosofera och reflektera över sina förväntningar, förhoppningar och målsättningar. Jag omfamnar klyschan med hull och hår ;-)
Jag har två väldigt motsatta önskemål med min löpning: Jag vill bli snabbare och uthålligare.
All träningsfysiologi och vetenskapliga utredningar om människokroppen hävdar att det krävs två helt motsatta muskelfibrer och olika träningsupplägg för att bli snabb eller uthållig, men jag väljer att totalt ignorera detta :P

Skämt å sidor, den forskningen är mest tillämplig på elitidrottare som är maximalt tränade för just den gren de tävlar i. Det säger sig själv att en 100-800 meterslöpare inte skulle komma långt på ett marathonlopp med de lårmusklerna (se bara på hur det gick för Lance Armstrong på maran) samtidigt som en marathonlöpare förmodligen skulle ha blåst bort av vinddraget vid en 100-metersstart. För min egen del finns det en stor utvecklingspotential kvar på alla fronter.

I skrivande stund har jag tre tävlingar som jag vill genomföra under 2011:

TEC 50 miles i april

Malmö halvmarathon i augusti

Markusloppet i oktober

Jag har helt olika målsättningar på dessa tre lopp. För TEC är det givetvis enbart att försöka tillryggalägga hela sträckan (80 km) utan krav på tiden. Jag lite skeptisk till om jag kan springa hela 80 km i april eftersom min löpträning under vintern varit väldigt oregelbunden. Det finns möjlighet att under loppet ändra sig till den kortare sträckan 50 km, vilket känns mer rimligt just nu.

För halvmaran har jag en tidsmålsättning, så här gäller det att bli snabb på en kortare distans. Vilken tid jag siktar på är inte helt bestämt eftersom jag inte har en registrerad tid på halvmaran tidigare. Jag misstänker att jag vet vilken tid jag borde sikta på i början på sommaren, även om jag har en hemlig förhoppning redan nu ;-)

Årets stora mål är så klart Markusloppet i oktober. Målsättningen den här gången blir att inte springa fel och att komma i mål inom maxtiden på 7 timmar.

Utöver dessa konkreta målsättningar för löparåret 2011 har jag ett par lite mer känslobetonade:

Jag vill springa i varierande miljöer

Jag vill springa i terräng

Jag vill testa mina gränser

Framför allt vill jag att minst ett pass i veckan ska fokusera på ren löpglädje!

Världen enligt min iPhone

2011-01-05T07:51:00.003+01:00

Vi är många som skickat kryptiska, komiska och ibland pinsamma sms eller mejl när iPhonen har varit kreativ och bytt ut någon ord i texten. Förmodligen försöker den vara hjälpsam, men ibland undrar jag om det inte finns lite illvilja inbäddat i hjälpsamheten.

Häromdagen skulle jag skriva in veckans planerade måltider i ett mejl att skicka till mig själv. Döm om min förvåning när jag upptäckte att jag i måndags skulle äta gnocchi med svanödla till middag. Det är inte direkt något man hittar i vår lokala ICA-affär. Och om det nu mot förmodan skulle visa sig att en stackars svanödla överlevt vad det nu var som fick de andra att dö ut under kritaperioden verkar det synnerligen olämpligt att jag som vegetarian skulle välja att äta upp honom till middag. Jag valde att trotsa min iPhone i det här fallet och istället äta min gnocchi med svampsås som jag tror var den ursprungliga avsikten.

Svampsås?

Tiden vi lämnat bakom oss

2011-01-03T08:59:00.005+01:00

Det nya året är tre dagar gammalt, och känslan av nystart ligger fortfarande i luften. Ett utmärkt tillfälle att återuppväcka min slumrande blogg!

Hösten var ganska jobbig för mig förra året. Jag undvek med nöd och näppe att gå rakt in i den berömda vägg som symboliserar vårt moderna avhumaniserade samhälle, där alla tendenser till mänskliga faktorer ska undertryckas till förmån för produktivitet och den välpolerade yta som vi förväntas att alltid kunna visa upp. Efter några veckors tuff kamp med det yttre och det inre gick det inre segrande ur striden. Jag beslutade mig för att må bra. Det kan låta allt för simpelt, men det var just det enkla beslutet som gjorde hela skillnaden.

Jag trappade ner min arbetstid genom att sluta jobba övertid varje vecka. Jag började ändra mina tankebanor från att kretsa kring allt jag inte hann med eller klarade av, till att fokusera på det jag faktiskt gjorde och var nöjd med. Jag lättade på mina krav och koncentrerade mig på att bara vara jag. Jag drog ner på löpträningen och ersatte den med yoga och meditation för att hitta ett inre lugn och lära mig att andas djupt igen.

Nu, två månader senare, mår bättre än någonsin. Jag jobbar fortfarande aktivt mot alla negativa tendenser och måste ibland påminna mig själv om att välja rätt tankebanor när jag märker att stress börjar byggas upp igen. Men det viktiga är alla lärdomar man kan ta med sig från en sådan här process:

Alla är herrar över sitt eget sinne.
Ta exemplet med Rubin "Hurricane" Carter, som satt oskyldigt dömd för mord i nästan 20 år. Han har i intervjuer efter sitt frigivande förklarat att han aldrig var en fånge. Han vägrade bära fängelsets kläder eller följa dess regler. I sitt eget sinne var han en fri man, trots att de gång på gång satte honom i isoleringscell och vägrade låta honom träffa sin familj. Ett extremt exempel, men andemeningen är tydlig: om du verkligen bestämmer dig för något och tror på det, kan ingen utom du själv få dig att ändra dina tankar.

Mitt recept på ett lyckligare liv är att lära känna sina begränsningar, hitta sin energikälla och att fokusera på allt som är positivt.

För mig har det inneburit att jobba lite mindre och acceptera att jag inte kan bli både Dean Karnazes och Tori Amos samtidigt. Att fylla på energi så ofta som möjligt genom att göra saker som är roliga, umgås med härliga människor och att hitta tid för vila och återhämtning. Att alltid sträva efter att se det positiva i allt som händer och att försöka vända negativa upplevelser till viktiga lärdomar.

Med detta i bagaget är jag övertygad om att 2011 kommer att bli ett år av positivt tänkande, nya upplevelser och erfarenheter och spännande utmaningar. Gott nytt år och god fortsättning!

Livstecken

2010-11-03T08:57:00.004+01:00

Nope, jag har inte kraschlandat i en förkylning eller kurat ihop mig under en filt sedan förra veckans tävlingsrapport, det är tvärt om full fart!

Jag har mått oförskämt bra efter loppet. Jag var lite stel och mitt högerknä ömmade i trappor, men redan efter några dagar kunde jag röra mig helt obehindrat. På tisdagen började jag cykla till bussen och på torsdagen testade jag att jogga några kilometer för att se om kroppen skulle protestera, men det gjorde den inte. För säkerhets skull väntade jag ändå till söndagen innan jag började träna på normal nivå igen, och nu är jag igång som vanligt.

Det är verkligen skillnad på att springa 42 km på asfalt och 44 km i terräng. Efter maran i Köpenhamn hade jag rejält ont i benen i flera dagar, men framför allt var det tyngre mentalt att börja springa igen efter så mycket asfaltsnötande. Jag längtade inte tillbaka till löpningen förrän efter flera veckor. Efter Markusloppet tog det bara någon dag innan jag började drömma om vackra höststigar och skåneleden igen. Det är nog bara att acceptera, jag må vara en stadsbo till vardags, men när löparen i mig får bestämma så är det skogsmullen som segrar i alla lägen =)

Visuellt komplement

2010-10-24T22:16:00.007+02:00

Eftersom förra inlägget helt saknade bilder kommer här ett par i alla fall. Tyvärr glömde jag ta bilder längs vägen, så det blir bara från starten och efter målgång.

Pre-race möte och en sista check för att kolla att alla energigelé kommit med. Hejarklacks-Peter dokumenterade innan start.

Bara minuter kvar till start. Det fina med mindre ultralopp är att det är så avslappnat. När man ska springa 5 mil är det ingen som knuffar eller brottas om att stå närmast startlinjen, det fanns inte ens någon startlinje.

En liten film från starten. Jag hinner med en snabb vink till kameran innan det bär iväg.

Efter målgång. Kanske inte den mest smickrande bilden som tagits på mig någonsin, men den säger en del om hur trött och frusen jag var (lägg märket till de blå-lila läpparna). Om man tittar noga ser man att jag håller mitt lilla tygmärke som jag fick efter målgång i ett krampaktigt grepp i vänster hand ;-)

En dag i skogen, 42195+

2010-10-24T17:50:00.007+02:00

Så var det äntligen dags: tävlingsdagen med stort T. Väskan packades omsorgsfullt kvällen innan, energigelé för varje halvtimme och nötcréme för när det skulle behövas lite extra, vatten i vätskeblåsan och inplastad karta över skåneleden. Frukost bestående av bovete med hallon och blåbär intogs i lugn och ro, än hade jag inte blivit speciellt nervös. I bilen på väg mot Skrylle läste jag på banbeskrivningen ett par gånger, och ju närmare vi kom desto mer började jag känna av stigande förväntan blandad med oro. Skulle det här gå vägen den här gången?

Väl framme vid Skryllegården hämtade jag ut min nummerlapp och satt sedan i bilen och väntade på genomgången innan starten, det var alldeles för kallt att stå ute och vänta. Vinden var bitsk och jag hade inte tagit med några kläder utöver de jag skulle springa i. När vi gått igenom karta och lite förhållningsregler var det då äntligen dags för start. Den ganska stora klungan drog i väg för att först springa ett varv på 3 kilometersslingan innan vi skulle fortsätta längs skåneleden. 2-300 meter efter starten var jag sist i klungan, jag hade bestäm mig för att helt och hållet göra mitt eget race och inte låta mig luras med i ett för högt tempo i början som jag skulle få betala för sedan.

Mitt upplägg var att springa i 25 minuter och gå i 5 minuter genomgående under loppet för att få små vilopauser att se fram emot hela tiden samt att hinna få i mig gelé och vatten i lugn och ro. Trots mitt lugna tempo hade jag kontakt med några de andra löparna från och till den första timmen. Det kalla vädret var inget problem alls när man väl börjat springa, 9-10 grader är fatiskt en ganska behaglig temperatur om man har rätt kläder på sig. Jag frös inte ens under gångpauserna.

De första två milen gick riktigt bra. Den vackra skogen med det varierande underlaget erbjöd spännande löpning och det mjuka underlaget var skönt att springa på. Den sträckan som blivit ändrad på gund av jakten var förstås lite tråkigare, mycket asfalt och raka vägar, men då blev det desto skönare när man väl kom in i skogen igen och fick belasta musklerna mer varierat. Jag var i god form och vid gott mod när jag närmade mig vändpunkten efter omkring 3 timmars löpning.

Så kom jag fram till en förgrening av leden som erböd två alternativa vägval. Inget av dem fanns med på banbeskrivningen. Jag muttrade lite irriterat när jag blev tvungen att hala upp min ledkarta ur ryggsäcken för att se vilken av vägarna jag skulle välja. Efter några minuters desperat kartläsande chansade jag tillslut på den ena vägen. Jag småjoggade lite och hoppades på att möta löpare som redan varit vid vändpunkten och var på väg tillbaka. Det gjorde jag inte. Däremot mötte jag ett danskt par på promenad. Jag frågade dem om de sett några andra löpare längs leden, men det hade det inte. Efter någon kilometer konstaterade jag att det nog var fel väg, så jag vände och började springa tillbaka igen. Den här gången valde jag den andra vägen, och frågade en familj som satt och grillade i skogen om de hade sett några andra löpare. Jo, det hade de gjort. En löpare hade sprunigt förbi för ett tag sedan. Yes! Då måste det ju vara rätt.

När jag sprungit en stund började dock tivlet komma tillbaka. Jag mötte fortfarande inte några tillbakavändande löpare, och nu började jag förstå att jag var helt vilse. Plötsigt ringde telefonen. Det var en av arrangörerna som satt vid vändpunkten och undrade var jag blev av. Jag meddelade att jag var vilse och inte hade en aning om åt vilket håll jag borde gå. Efter några telefonsamtal och med hjälp av en väldigt trevlig man som kom traskandes längs leden lyckades vi ta reda på var jag var, och det visade sig att en annan löpare också sprunigt lika fel som jag (förmodligen var det han som den korvgrillande familjen hade sett). Han var bara några hundra meter från mig och skulle bli hämtad av en bil inom tio minuter. Först nu förstod jag att jag inte skulle kunna slutföra loppet. Jag var minst fem kilometer åt fel håll, och skulle aldrig hinna tillbaka inom maxtiden. Desstuom visste jag fortfarande inte åt vilket håll jag skulle springa för att hitta tillbaka till den rätta leden. Insikten slog mig som ett knytnävslag i magen. Jag ville verkligen inte misslyckas den här gången. Jag hade kämpat för mycket för att ge upp halvvägs ännu en gång.

Modstulen gick jag mot platsen där den andre löparen väntade på bilen, och en tanke började ta form. Om jag bara kommer tillbaka till leden och vet att jag är på rätt plats så kan jag springa tillbaka! Det fick förstås bli utanför tävligen, men det spelade egentligen mindre roll, jag ville veta att jag kunde göra det. De väldigt schyssta arrangörerna gick med på förslaget och körde mig tillbaka till leden. Stel efter att ha stått still och väntat på bilen i kylan började jag springa igen. Hur långt det var tillbaka till målet från platsen där jag blivit avsläppt hade jag inte riktigt koll på, men en sak visste jag: jag skulle ta mig tillbaka till fots oavsett hur lång tid det skulle ta.

Nu hade jag dessutom ont lite här och var, fotsulorna var ömma, höger knä började kinka lite och lårmusklerna blev allt hårdare. Asfalten som känts lite obekväm på vägen ut var direkt smärtsam på vägen tillbaka. Backarna verkade dubbelt så höga och dubbelt så många. Men psyket var på topp. Jag var oerhört stolt över mig själv för att jag beslutat att inte avbryta när jag satt i den varma, sköna bilen. Även om jag under några av svackorna kanske ångrade det lite ;-) Plötsligt insåg jag att jag närmade mig marathonsträckan. Min löparklocka stod på 40 avverkade kilometer! Nu började jag titta på klockan var och varannan minut för att inte missa när jag passerade marathongränsen för första gången och officiellt blev en ultralöpare. Mina gångpauser hade vid det här laget blivit tätare och längre, men jag bestämde mig för att passera gränsen springades till varje pris. Det var de längsta två kilometer jag någotsin sprunigt! Men när klockan tickade förbli 42,2 stannade jag och skrek rakt ut mitt i skogen! Varje steg jag nu tog skulle öka på mitt personliga distansrekord.

Jag var dock fortfarande en bit ifrån målet, så det var bara att fortsätta jogga/lunka/gå bäst jag kunde på mina trötta ben och onda fötter. Plötsligt kommer en tjej springades och meddelar att hon är en av arrangörerna och tänkte kolla om jag villa ha sällskap den sista biten till målet. Det tackade jag givetvis inte nej till, efter att ha sprunigt loppet helt ensam var det en välkommen distraktion att ha något att prata med när benen var som tyngst och tröttheten höll på att ta över helt. De sista kilometerna avverkades i måttlig tekt och nu skymtade målen bakom krönet. Eftersom jag var absolut sist att komma fram och eftersom prisutdelningen skulle börja 10 minuter senare var alla andra löparna redan där, vilket gjorde att jag troligtvis fick dagens största hejarklack under mina sista stapplande meter över mållinjen. Klockan stannade på 6 timmar och 15 minuter och den totala sträckan blev 44,2 kilometer.

Man kan välja att se det på två sätt. Det ena är att jag sprang fel, tog hjälp av en bil och blev diskad. Jag väljer att se det på den andra sättet: Efter att ha tappat oerhört mycket kraft och energi på att springa flera kilometer fel och tvingats inse att jag inte skulle kunna fullfölja loppet lyckades jag ta mig samman och välja att ta mig tillbaka för egen maskin istället för att ge upp efter bara 26 kilometer. Jag kan inte se detta som annat än en seger, och nu vet jag att om jag bara hade sprungit rätt så hade jag klarat loppet. Nästa år ska jag springa rätt!

Den nyttiga nervositeten

2010-10-21T15:03:00.004+02:00

Har nu läst in mig ordentligt på beskrivningen av den nya bansträckningen, det låter inte helt omöjligt att följa den. Dessutom försvinner lite av den mest kuperade delen, vilket kan vara en fördel för mina stackars lårmuskler ;-)

Det har hänt lite i rapporteringen av vädret, och både YR och SMHI hävdar nu att det inte kommer något regn på förmiddagen, enligt SMHI kan det bli skurar på eftermiddagen istället. Temperaturen verkar vara ungefär den samma som de sagt tidigare, även om SMHI nu spår 5 grader istället för 2 på morgonen. Inga större förändringar för klädplaneringen med andra ord.

Just nu är jag drabbad av den värsta tänkbara hypokondrin och känner efter alldeles för mycket. Är jag inte lite snuvig? Högerfoten känns fortfarande lite öm ibland. Är huvudvärken stressrelaterad eller tecken på något annat? Ja, inte världens mest produktiva tankebanor med andra ord.

Men det är som det ska vara, det betyder att jag tar loppet på allvar. När jag spelade tvärflöjt brukade jag alltid veta innan konserten om det skulle gå bra eller dåligt baserat på hur nervös jag var och hur mycket jag inbillade mig att jag inte kom ihåg en enda ton. Ju hispigare innan konserten, desto bättre gick det. Jag har spelat fler konserter än jag kan komma ihåg, så det statistiska underlaget för min teori är bra. När det gäller löptävlingar har jag bara sprungit en handfull och har inte alls samma rutin, men jag hoppas att regeln är tillämpbar även här eftersom det borde innebära att jag kommer att flyga fram över stock och sten som om jag aldrig gjort annat på lördag.

1 dag kvar...

Dumma jägare!

2010-10-20T07:59:00.005+02:00

Nej, rubriken är inte ett allmänt utspel från mig i egenskap av vegetarian, även om jag förstås av naturliga skäl inte är så förtjust i dödande som hobby.

Det handlar om markägaren som i sista minuten dragit in sin tillstånd för Markusloppet för att han och ett gäng jägare vill jaga på marken där delar av loppet går. Nu måste vi istället springa en alternativ sträcka i sammanlagt en mil, vilket gör att navigeringen blir lite svårare. Det funkar alltså inte att bara följa Skåneleden hela vägen längre, man kommer att behöva gå efter en karta. Som om det inte var svårt nog att springa ändå. Men all heder till arrangörerna som med kort varsel lyckas fixa en alternativ bansträckning!

Givetvis förstår jag att markägaren har rätt att bestämma om det ska gå ett lopp på hans mark, men jag undrar om de stänger ner för vandring på leden helt och hållet? Jag har själv aldrig lyckats vandra på någon del av leden utan att möta andra människor, så det är ju inte precis en öde vildmark, det kommer att finnas vandrande människor i området. Men det är klart, om det kommer att finnas en massa skjutglada jägare i varje buske gör man kanske rätt i att inte springa omkring i skogen. Även om jag misstänker att älgarna inte kommer att vara iförda neonfärgade löparkläder, ha X-talons på klövarna eller Garmin på hornen...

2 dagar kvar...

Väder och vind

2010-10-19T09:07:00.006+02:00

Det väldigt höstruskiga vädret i morse fick mig att börja undra över helgens prognos. Förra helgen var det ett fantastiskt höstväder med strålande sol genom vacker gulröda lövverk. Den här helgen bjuder dessvärre inte på lika idylliska förhållanden. YR och SMHI verkar vara rörande överens om att det kommer en del nederbörd på förmiddagen och att det kommer vara mulet men uppehåll på eftermiddagen samt vindar mellan 4-7 m/s. Temperaturen är de dock inte lika eniga om, och jag måste säga att jag föredrar de 6-9 grader som YR utlovar. SMHI hävdar att det på förmiddagen ska bli endast 2 (!) grader.

Jag har egentligen inte så mycket emot att springa i regn. Oftast kan man höja komforten lite med en regntät jacka och en keps med hård skärm på huvudet. Att inte få regn i pannan och ögonen gör faktiskt en mycket stor skillnad. Benen brukar inte vara så viktiga, bara ansiktet, händerna och överkroppen är någorlunda skyddade.

Men det är klart, om det kommer att vara samma väder som idag fram till loppet kommer nog bara en grodmansutrustning hjälpa i all gyttja och lera som kommer att förvandla de skånska skogarna till veritabla träskmarker! Tur att jag numera är certifierad dykare ;-)

3 dagar kvar...

Ett år äldre och inte det minsta klokare...

2010-10-18T13:32:00.006+02:00

Idag når jag den aktningsvärda åldern 30+. Det firades med nära och kära i lördags, med god mat, gott vin och fina presenter. Jag känner mig inte direkt gammal, men nog såg jag minst ett år äldre ut i morse när klockan ringde 05:55. Som tur var lyckades jag ändå ta mig samman, och tjugo minuter senare cyklade jag med pigga ben (nåja) iväg mot Lund.

Jag har varit lite osäker på hur jag skulle lägga upp träningen under den sista veckan. Jag ska nog inte cykla till jobbet fler gånger den här veckan i alla fall, men ett eller två lugna löppass borde jag nog kunna klämma in. Fysiskt kan jag inte göra så mycket nu, bara hålla benen igång. Psykiskt pendlar jag fortfarande mellan hopp och förtvivlan, men en sak är säkert: motivationen finns där - jag vill verkligen komma i mål. Och så långt är ju allt bra ;-)

4 dagar kvar...

Jag - cyklist?

2010-10-15T08:33:00.004+02:00

Jag har tydligen blivit cyklist. Den här veckan har de hittills 4 träningspassen bestått av 75% cykel. I eftermiddag efter att jag har tagit mig hem igen kommer statistiken att vara 80%. Jag vet inte om en massa cykling är den optimala uppladdningen veckan innan loppet, men det är ganska kul att det börjar kännas lite lättare att trampa sig till jobbet. Jag intalar mig att det ger starka och fina lårmuskler som kan bära mig över stock och sten, men framförallt över Romeleåsen ;-)

Men det gäller att ha koll på utrustningen! I tisdags när jag cyklade hemifrån vid halv sju var det 0 grader hemma i Malmö, och med bara ett par tunna löparhandskar på händerna i fartvinden fick jag lida ordentligt när jag kom fram. Händerna var ordentligt nerkylda och det smärtade påtagligt i fingrarna när värmen började spridas igen. Men jobbigast var förstås att de inte slutade skaka på ett bra tag vilket klart försvårade morgonens arbete :P Idag såg jag till att ha ett par stickade vantar utanpå mina löparhandskar, och skillnaden var total - jag kände mig inte ens kall! Efter morgonens pass på tisdagen var jag övertygad om att det var årets sista pendelcyklande, men med varma och fina händer och efter morgonens pass där jag började i mörker för att sedan cykla mot en underbar soluppgång gav definitivt mersmak. Rätt klädd borde jag kunna fortsätta att cykla resten av oktober - förutsatt att inte Markusloppet fullständigt mördar mina ben nästa vecka då förstås ;-)

8x10 km på ett dygn?

2010-10-07T08:45:00.004+02:00

Sociala forum på nätet har verkligen gjort underverk för alla möjliga suspekta navelskådande och överentusiastiska intresseföreningar som finns där ute i världen. Jag vågar nästan garantera att det finns ett forum/facebookgrupp/webbförening för poeter som bara skriver vers i hexameter på klassisk grekiska med gåspenna eller vinkännare som specialiserar sig på ungerska viner från vindistriktet Somlós västra delar i kombination med saltiner från Göteborgskex.

Själv är jag totalt förlorad i alla möjliga forum och bloggar med löpning som tema, och helst de som handlar om löpning i terräng, under väldigt lång tid eller som har något annat lite mer spektakulärt tema. Ett intresse som man för 10-15 år sedan troligtvis hade varit ganska ensam om i sitt geografiska närområde känns inte längre så marginaliserat när man kan få kontakt med människor över hela jorden som delar ens intresse. Det kan förstås ge intrycket att massor med människor delar ens intresse när det kanske i själva verket bara rör sig om några hundra väldigt nätaktiva individer ;-)

Den 13 november går ett internetbaserat löparjippo av stapeln. Efter ett inlägg på träningsforumet Funbeat har många runt om i Sverige hakat på utmaningen:

Planerar in en inofficiell ultraintervalltävling den 13:e november, 8x10 km med första start 06:00, därefter 09:00, 12:00 osv. Alla kan vara med oavsett plats och springa valfritt antal 10km-lopp. Enda kravet är att resultatet ska laddas upp till Funbeat/Facebook/Jogg för att verifieras. Mer info senare, men ni kan markera 13:e november i almanackan.

Det rör sig alltså om att på valfri plats springa en mil åtta gånger under ett dygn med start var tredje timme, och sedan redovisa på nätet att man gjort det. Under dygnet ska man alltså springa en runda klockan 06:00, 09:00, 12:00, 15:00, 18:00, 21:00, 00:00 och 03.00. Däremellan är det återhämtning, vila och mat som gäller. Ju snabbare man springer sin mil, desto mer tid får man till återhämtning mellan. Å andra sidan ska man inte springa snabbare än att man kan göra det igen, igen, igen, igen, igen, igen och igen.

Det här låter ju helt galet kul i mina öron idag, men jag är lite skeptisk till att det låter lika kul efter den 23:e med 5 färska terrängmil i benen - det är alltså bara tre veckors återhämtning mellan. Jag antar att det är fullt möjligt att påbörja utmaningen med den första rundan klockan 06:00, och sedan se hur länge man orkar fortsätta. Någon som kan tänka sig att hänga med på en av rundorna? Mest sannolikt är väl att de två första blir av, därefter vågar jag inte lova för mycket... ;-)

Oberäknelig cykel och pep talk

2010-10-05T13:51:00.005+02:00

Gårdagens planerade cykeltur till jobbet fick ett hastigt och mindre lustigt slut redan efter 8 minuter. Backdäcket började plötsligt bete sig mindre samarbetsvilligt, och när jag stannade kunde jag ganska snart konstatera att det var nästan helt tömt på luft. Något snopen började jag fundera på vad jag skulle göra. Där stod jag lite drygt 2 kilometer hemifrån med en oduglig cykel, iklädd ganska tunna träningskläder och med ryggsäck på ryggen. Slutsatsen blev att springa en runda i stan innan jag tog bussen till Lund. Dels skulle jag då få lite motion trots cykelhaveriet, dels skulle jag hålla värmen i min allt för tunna jacka. Jag sprang en liten omväg till Södervärn för att få ihop i alla fall femton minuter morgonjogg, hoppade på bussen och åkte till Lund. Väl framme kändes de 15 minuterna inte inte tillräcklig, så jag tog en liten runda runt ett villaområde en bit från jobbet för att i alla fall få ihop en halvtimme. Kanske hade jag sprungit längre om det inte var för att jag hade helt fel skor - de var avsedda att cykla med, inte springa. Bättre än inget, men jag hoppas på bättre samarbete från min cykel nästa gång, med ny slang i bakdäcket.

Jag börjar känna av lite nerver inför loppet nu. Ena dagen ser jag fram emot det och intalar mig att det ska gå som en dans. Nästa dag är jag övertygad om att jag inte tränat tillräckligt och att det kommer gå åt skogen (vilket det ju faktiskt bokstavligt talat kommer att göra oavsett hur det går). Efter att ha läst alldeles för många böcker/bloggar/forum/artiklar om ultralöpning känner jag att jag mentalt tappat respekten för distansen, eftersom 50 km i ultrasammanhang är "kortdistans". Det skrämmer mig lite, jag har ju aldrig sprungit så långt själv och har tillräckligt stora problem med att klara maran. Jag vet hur viktig den mentala biten kommer att vara när jag väl är där ute, och om det finns minsta tvivel i min hjärna om att det jag gör inte skulle vara svårt blir det nästintill omöjligt att tackla de tvivel som kommer att dyka upp längs vägen. Med endast två och en halv vecka kvar till loppet är det mesta av den fysiska träningen bakom mig, och ett långpass mer eller mindre nu kommer inte att göra så stor skillnad. Vad jag måste jobba med under den resterande tiden är det mentala:

Att springa 50 km i jobbig terräng ÄR en stor prestation för mig, oavsett vad andra löpare klarar av!

Jag har en teoretisk möjlighet att klara maxtiden 7 timmar!

Svackor kommer och går, det kommer en andra, tredje och fjärde andning!

Det kommer att göra ont, det kommer att vara svårt och jag kommer att vilja ge upp, men det ska jag inte! Pain is temporary - glory is forever!

Hur man gör en onsdag lite stressigare än nödvändigt

2010-09-30T08:36:00.003+02:00

Jag har lekt med tanken på att börja cykla till och från jobbet en gång i veckan under hösten. Det är i och för sig inget nytt, jag har gjort det många gånger förut, men inte så regelbundet. Nu hoppas jag bara att vädrets makter kommer att vara med mig så länge som möjligt.

Jag valde kanske inte den bästa dagen att börja med. Igår ringde klockan strax innan 6 på morgonen, och ungefär en halvtimme senare trampade jag iväg mot Lund. Det var mörkt, kallt och blåsigt, men jag var uppfylld av äventyrslustan som kommer med att göra lite udda saker i vardagen, så jag var vid gott mod. Väl ute på Lundaslätten började det gå lite tyngre när vinden tilltog och jag upptäckte att jag inte fått i mig tillräckligt mycket näring. Dessutom är det en förvånande stor höjdskillnad mellan Malmö och norra Lund där jag jobbar, vilket gjorde att jag kom fram minst sagt utmattad. Det tog säkert tio minuter innan benen slutade skaka ;-)

Väl framme såg jag fram emot att sätta mig vid mitt skrivbord och börja jobba medan jag satte i mig min medhavda frukost: en burk med blötlagt bovete, valnötter och hallon samt en smoothie på yoghurt, mjölk, havregryn, blåbär och linolja. När jag skulle starta min dator tvärvägrar den och ger i från sig väldigt udda ljud. Det lät som om hårddisken spelade pingpong med chassit ungefär. Efter ett par omstarter fick jag ge upp och letade rätt på en IT-kille som kunde hjälpa mig. Vid den här laget var jag så hungrig att händerna börjat skaka i takt med benmusklerna. Som tur var visade det sig att datorn bara vaknat på fel sida just den morgonen och allt fungerade snart som det skulle igen. Äntligen fick jag min frukost!

Dagen förlöpte som den brukar göra just nu: jobb, jobb och mera jobb. Vi är inne i en ovanligt hektisk period just nu, och övertid är mer en regel än ett undantag. Just den här dagen hade jag dock inte tid att sitta kvar så länge, jag hade en pianolektion på kvällen och minst en timmes cykelväg hem, kanske mer beroende på trafiken inne i Malmö.

Turen tillbaka var en helt annat upplevelse än den på morgonen. Efter att ha fyllt på med ordentligt med mat under hela dagen (samt att det förstås är nedförsbacke långa sträckor på tillbakavägen) hade jag en helt annan energi och kunde trampa på ordentligt. Jag experimenterade lite med växlarna också, och tror att jag börjar få lite bättre koll på tekniken. En som hade lite sämre koll på tekniken var tjejen som jag inofficiellt slog följe med den sista milen. Hon hade en väldigt tjusig racer som jag misstänker att hon ganska nyligen införskaffat, hon verkade nämligen inte riktigt behärska detta fartvidunder. På alla raksträckorna flög hon förbi mig med en oerhörd hastighet, men så fort det kom lite kurvor och korsande vägar kom jag ifatt och förbi. Vid en ljuskorsning precis innan stadsgränsen tappade hon balansen och ramlade nästan över mig när hon skulle stanna. Jag har själv aldrig cyklat på en riktig racer, men har förstått att de kan vara lite svåra att hålla balansen på när man inte är van. När hon väl får ordning på tekniken och balansen kommer det nog att gå undan! Måste erkänna att jag blev lite avundsjuk, med en sådan cykel skulle jag säkert skala bort flera minuter från min tid utan att egentligen anstränga mig.

Väl hemma hade jag ungefär 45 minuter på mig att duscha och äta lite innan jag skulle vidare till pianolektionen. Peter var schysst och servade mig med mackor och jos i bästa vätskestationsanda. I den här vevan insåg jag det dumma i att förlägga cyklingen till samma dag som jag ska spela, mina fingrar var stela och kalla efter att ha hållit i styret och tagit emot fartvind i lite drygt 70 minuter precis innan, och det tog lite tid att få upp rörligheten. Som tur var blev det inte så mycket finlir på lektionen, vi pratade mest om septimaackord och jazz-rytmer, samt det faktum att jag fortfarande inte fått rätt på mitt pedaltrampande :P

Väl hemma igen för andra gången slängde jag ihop en snabb wok med nudlar innan jag äntligen kunde sätta mig ner för dagen, väldigt trött, men ändå nöjd med en till fullo utnyttjad dag. Behöver jag säga att jag sov som en stock redan klockan 22...? ;-)

Första lektionen och återhämtade tår!

2010-09-21T09:34:00.003+02:00

Ett tydligt mått på hur mycket jag har att göra är bristen på blogginlägg under en månad ;-)

Sedan förra uppdateringen har jag varit på min första pianolektion, återfått löpförmågan i mina tår och lyckats få till flera riktigt bra träningspass varav ett på 3 timmar i söndags.

Den första pianolektionen blev inte helt oväntat lite trevande. Det är nog lika svårt för en lärare att få ett grepp om en elevs förkunskaper som det är för eleven att sammanfatta och uttrycka dem. Det verkar i alla fall som att undervisningen kommer att fokuseras mest kring jazz- och populärmusik, vilket nog är bra eftersom det är min svagaste punkt. När det gäller klassisk musik är jag redan väl medveten om mina styrkor och svagheter samt hur jag borde åtgärda dem, så det kan jag jobba med på egen hand. Att kompa och "jazza loss" är däremot min akilleshäl, så där behöver jag all hjälp jag kan få.

Jag fick ta en del ackord för att visa vad jag redan har koll på. Dur och moll satt utan problem, vissa 7-ackord funkade också, men sen gick det lite trögt. När han dessutom bad mig att ta de olika ackorden i tre olika varianter gick nervtrådarna i hjärnan i kollektiv strejk :P
Läxan för första veckan blev alltså att träna på tre olika typer av komp till "Blowin' in the wind", att nöta in tre olika sätt att ta C-dur, G-dur, a-moll, G7, F-dur och e-moll samt att kunna riva av C-dur skala med höger och vänster hand samtidigt utan att tumma på den korrekta fingersättningen för att träna händernas oberoende av varandra. Kul! Det är inte riktigt vad jag brukar syssla med vid pianot, men jag har inget emot att låta Bach, Beethoven och Tjajkovskij vila ett tag för att utforska nya marker. Fast det är klart, när jag fastnar i total frustration över klumpiga synkoper eller felaktigt tagna ackord kan det vara skönt att plocka fram noterna för Bachs Das Wohltemperierte Klavier och känna tryggheten i välstrukturerade noter som berättar exakt hur de vill att jag ska spela, not för not, med styrka och hastighet noggrant inskrivet.

Jag tror att det här är en livsläxa lika mycket som en pianoläxa. Livet kan inte alltid vara ett notblad med tydliga instruktioner, ibland måste man våga överge trygghetens mönster och kasta sig ut i improvisationer, dansa mellan synkoperna och våga jazza loss lite också.

En praktisk tillämpning på detta gjorde jag på mitt långpass i söndags. Jag bestämde att jag skulle vara ute och springa i två timmar, men inte var. När jag steg utanför dörren började jag bara springa åt ett håll, och fortsatte sedan helt och hållet på nyfikenhet och känsla. Fram och tillbaka på små bakgator i områden jag sällan eller aldrig besökt. När jag såg en mysig liten tvärgata sprang jag in på den, när gatan plötsligt slutade abrupt i en återvändsgränd gick det oftast att följa någon liten gångstig vidare. Det var riktigt kul! När man hela tiden gör medvetna (eller omedvetna?) vägval blir löpningen aldrig tråkig.

När klockan började närma sig två timmar fick jag ett sms av Peter om att hans bandymatch skulle följas av en improviserad träningsmatch i ytterligare en timme. Jag som nästan var hemma då gjorde en snabb inventering av vätska och energigelé och konstaterade att jag hade mer än nog för att fortsätta springa en timme till, och vek in på ytterligare en okänd väg. Det blev totalt 3 timmars ren och skär upptäckarglädje på Malmös gator, och ett bra formbesked inför loppet. Inte nog med att kroppen accepterade 3 timmar löpning under söndagen, den gick efter lite övertalning med på ytterligare 6 km på måndagsmorgonen igen, efter bara tolv timmars vila. Mitt problem just nu är hur jag på onsdag ska orka "dansa mellan synkoperna och jazza loss" med träningsstela ben...

Hur man får lite tempo i tillvaron

2010-09-08T08:04:00.008+02:00

Eftersom jag fortfarande har ont i höger tå och dessutom känner lättare förkylningssymptom blev gårdagen en "pianodag" istället för "löpdag". Det blev hela två timmar vid klaviaturet när jag försökte mig på en ny genre som jag aldrig tidigare spelat: tango! Det var kul! Speciellt eftersom jag, med viss hjälp från Peter måste jag erkänna, nu äntligen greppat hur min inbyggda metronom i digitalpianot fungerar. Tidigare har jag varken lyckats ställa in tempo eller ljudstyrka, vilket ju definitivt är viktiga faktorer ;-)

I min pianobibel Fundamentals of piano practice skriver mäster Chang att det kan vara bra att repetera i tempo som ligger lite över det tempo stycket slutligen ska spelas i, eftersom det bygger teknik och ger självförtroende. I går överdrev jag det rådet en smula.

Som jag skrev ovan var det igår tango som gällde. Det är en relativt obekant musikstil för mig, jag har aldrig dansat till den, sällan lyssnat aktivt på den och endast vid några få korta tillfällen spelat den under min tvärflöjtstid för många år sedan.

I noterna stod tempoangivelsen 108 (antal taktslag per minut), vilket lät ganska rimligt. När jag knappade in siffran i metronomen drog den igång i ett rasande tempo! Jag misstänkte att något blivit fel och försökte igen. Även den här gången gick det väldigt fort. Jag blev lite konfunderad och började undra om jag kanske missuppfattat pulsen i tango. Jag försökte ändra tempot ytterligare en gång, men det förblev det samma. Med en uppgiven suck accepterade jag att jag spelat alldeles för långsamt och började jobba på att följa metronomen. Det funkade bra med en hand i taget, men blev väldigt svårt med båda samtidigt. Jag kämpade på så att svetten lackade i 1,5 timme innan jag tog en kort paus för att hämta andan. Jag skänkte en medlidsam tanke till de stackare som skulle dansa till det här stycket. Om jag fick kämpa så för att sitta still och spela kan jag ju tänka mig hur tufft det skulle ha blivit att koppla in fötterna också!

När jag efter några minuter gick tillbaka knappade jag in tempot igen och plötsligt tickade metronomen i ett mycket behagligare tempo! Tydligen hade jag lyckat skriva in 180 istället för 108! Tre gånger i rad! Inte konstigt att det var svårt att hinna med, tempot var nästan dubbelt så högt som det skulle vara. Plötsligt kändes det mycket lättare att spela och rytmen som känts lite avig i det högre tempot blev avsevärt mycket klarare. Där fick jag för att jag litade mer på metronomen än min egen känsla! Men mäster Chang hade nog blivit nöjd...

Goda och dåliga nyheter

2010-09-07T13:42:00.004+02:00

De flesta människor brukar vilja ha balans i sin tillvaro, och jag är inget undantag, även om det ibland kan låta lockande att bara få goda nyheter ;-)

God nyhet:

Varmt välkommen!

Din kurs, Piano - enskild undervisning startar och nedan finner du uppgifter om tid och plats.

Kursstart: 2010-09-16

Dålig nyhet:

Mina tår gör ont! Efter en timme på löpbandet igår morse kände jag en svag ömhet i höger stortå. Den växte under dagen och på eftermiddagen hade jag ont i båda stortårna och det strålade ner längs insidan på höger fot. Det känns bättre idag, men ömheten i tårna är kvar. Eftersom jag inte vill riskera några udda fotskador nu, bara en och en halv månad innan loppet, blir det till att vara lite mer försiktig med fötterna några dagar. Dessvärre borde jag ha min mest intensiva träningsperiod just nu :-( Det är nog tur att pianolektionerna börjar nästa vecka, så jag har något annat att fokusera på!

Nya vänner

2010-09-03T08:55:00.004+02:00

De flesta av mina löppass sker i stan. Tyvärr. Ibland önskar jag att jag bodde i en stuga i skogen och hade vackra skogsstigar och obanad terräng runt knuten. När jag köper löparskor verkar jag tro att jag gör det...

Addnature hade en stor utrensningsrea förra veckan, och jag kunde inte motstå ett par Icebug Spirit OMM till halva priset. Så nu bor de här fina sakerna i min skohylla:

Egentligen behövde jag ett par nya skor med vilka jag kan springa på lite mer stadsliknande underlag. Mina gamla Asics har hängt med allt för länge. Men i min själ (och tydligen plånbok?) är jag en terränglöpare, och därför äger jag nu dubbelt så många terrängskor som "asfaltsnötare". Tur att jag bor precis bredvid Limhamnsfältet i alla fall. Igår lyckades jag springa 10 km i mina nya Icebugs utan att röra vid asfalt i mer än 200-300 meter. Nackdelen var dock att mina fötter och skorna inte direkt upplevde någon kärlek vid första ögonkastet, och jag fick lite skav och några blåsor. Att springa en mil med helt nya skor var kanske inte gårdagens med intelligenta beslut, men jag ville ju testa dem! :P Det var inte värre än att ett compeed och två vanliga plåster fixade så att jag kunde knäcka 7 km på löpbandet i morse. Fast då utan dubbar under fötterna förstås ;-)

L(Total) = Sum(over i)K(i)e(expt.-t[i]/T[k]) (Eq.1.6)

2010-08-31T08:17:00.004+02:00

En stor fördel med Internet är all fantastisk gratiskunskap som finns tillgänglig. Eftersom jag inte lyckats få tag i en pianolärare förrän nu (se x antal sura blogginlägg om detta) har jag hankat mig fram med hjälp av snälla och givmilda individer som delar med sig av sina kunskaper via youtube, bloggar, hemsidor och fritt tillgängliga e-böcker. Det är fantastiskt så mycket material det finns om att lära sig spela piano via nätet. Egentligen tror jag att det skulle vara fullt möjligt att bli en utmärkt hobby-pianist med nätets hjälp, men en bit är svår att få (gratis) via nätet: feedback. Man kan lyssna uppmärksamt på instruktionerna, läsa sig till den perfekta fingersättningen och ta till sig tips och råd, men utan någon i sin närhet som kan lyssna kritiskt och ge rätt feedback är det väldigt svårt att veta om man utvecklas och vad man i annat fall behöver ändra på. Om två veckor ska jag förhoppningsvis ha min första lektion. Det ska bli väldigt spännande att se vad det kommer att göra för min utveckling.

En av de gratisresurser som jag använder mig flitigt av är Chuan C. Changs fantastiska e-bok Fundamentals of piano practice. Det är en otroligt detaljerad och genomtänkt bok. Chang är disputerad fysiker/pianolärare, och har applicerat matematiska och rationellt vetenskapliga metoder på pianoövandet. Hans metoder ska, om de följs exakt som han beskriver dem, enligt hans egna uträkningar kunna ge en utdelning som är 1,000 gånger snabbare än den mer traditionella "Intuitiva metoden". Eftersom han är fysiker har han givetvis redovisat sin uträkning:

L(Total) = Sum(over i)K(i)e(expt.-t[i]/T[k]) (Eq.1.6)

Om någon är tillräcklig intresserad för att ta reda på vad det där egentligen betyder och står för får ni gärna titta in på hans utförliga förklaring =) Jag har läs igenom den ett par gånger, men kan inte precis skryta med att jag förstår... Eftersom jag läst resten av boken ett antal gånger vet jag i alla fall vad hans metod går ut på och att den faktiskt är riktigt logisk när man väl förstår den. Här är några av hans viktigare principer:

Repetera alltid en hand i taget tills du kan HELA stycket
- det är lättare att lära sig ny teknik när man koncentrerar sig på en hand
- man kan spela mer avslappnat och snabbare med en hand åt gången
- det är lättare att memorera en hand i taget
- om man spelar med en hand i taget kan man växla mellan höger och vänster för att på så sätt kunna vila en hand konstant och därmed inte behöva spela med utmattade händer

Repetera med två händer samtidigt först när:
- du kan spela med en hand i 110-150% av det slutgiltiga tempot
- när du memorerat hela stycket var hand för sig

”Mental Play”
- memorera allt du spelar som inte är avsett att träna notläsning
- spela en takt/fras, blunda och visualisera tangenterna, upprepa tills du kan ”spela” hela stycket enbart i huvudet

Bryt ner svåra partier till enstaka noter, det finns ingen anledning att repetera något du redan kan! I en fras med 10 noter är det kanske bara 3-4 som hakar upp sig. Spela enbart dessa 3-4 noter om och om igen tills de sitter (100 gånger i följd om det behövs).

Sikta på att spela i rätt tempo redan från början, det är bättre att nöta in en takt i taget i rätt tempo än att spela igenom hela stycket allt för långsamt. När du sedan ökar tempot kanske inte fingersättningen som du övat in fungerar, och onödig tid måste läggas på att lära om.

Spela alltid med musikalitet! Pianoövning handlar mer om att träna hjärnan än att träna arm- och fingermusklerna. Repetitivt nötande med fingrarna utan att hjärnan är inkopplat skapar tekniska zombies vars musik ingen egentligen vill lyssna på! Spela alltid som om du satt vid en Steinway flyget i ett fullsatt konserthus.

Jag vet inte om hans uträkning stämmer, men om det går 100 gånger fortare eller 1,000 spelar mindre roll för mig. Jag vet efter att ha övat enligt de här principerna i några månader att det här är en superb metod som funkar! Första gången jag lyckades använda mental play och i huvudet spela igenom hela Für Elise sittandes på bussen visste jag att det här inte bara skulle göra mig till en bättre pianist utan även förbättra mitt minne! Och jag som knappt vågar gå till mataffären utan att ha en shoppinglista även om jag bara ska ha 5 saker behöver verkligen detta ;-)

Det stora eldprovet återstår dock, kan jag lära mig att springa långpass samtidigt som jag mentalt spelar piano?! ;-)

En liten tillbakablick

2010-08-27T08:29:00.005+02:00

Det har varit några dagars bloggtystnad, och som vanligt innebär det att jag haft mycket att göra och inte hunnit skriva om det ;-)

Min träning har rullat på mycket bra den senaste tiden. Förra veckan blev det ett underbart långpass på motionsslingorna i Skrylle där jag fick smaka lite på terrängen inför loppet. Den här veckan har det blivit en dag med cykling tur och retur till jobbet (sammanlagt 46 km) samt tre bra löppass med både lite snabbare tempo och backar. Hoppas på att få in ett långpass också på söndag, men eftersom det är festligheter planerade på lördag får jag väl värdera formen på söndag lite innan jag bestämmer mig för längden på passet ;-)

Mellan de mer formella passen smyger jag in 5-10 minuter långa styrkeövningar som squats, plankan i olika varianter och tåhävningar. Jag undviker även hissen till förmån för trappan så mycket som möjligt. Det gäller att ligga i nu, det är bara sju veckor kvar till loppet!

När jag inte jobbar övertid eller springer har jag faktiskt lyckats klämma in lite piano också. Det har blivit ungefär en timme om dagen 5-6 dagar i veckan de senaste två veckorna. Jag märker verkligen skillnad när jag spelar dagligen, fingrarna känns mycket smidigare och jag får ett helt annat flyt. (Det påminner lite om känslan i benen när jag testade streak running förra året, löpsteget blev så mycket bättre efter några veckor.)

Något jag däremot inte gjort den senaste tiden är att sova. Någonstans måste man ju slarva när allt annat funkar :P Igår mer eller mindre beordrade Peter mig att gå och lägga mig redan klockan 22. Efter att ha snittat 5 timmars sömn per natt flera dagar i rad för att hinna vara på jobbet vid 7-tiden, träna, spela piano och allt annat som måste hållas igång under vardagen blev det till slut för mycket. Idag, med hela 7,5 timmars sömn i bagaget känner jag mig som en ny människa igen =)

Dagens tips på enkel middag:
Falafelbollar med couscoussallad och en mango chutney/yoghurt sås. Antar att det kan kallas vegetarianens svar på "korv med makaroner". Inte världens mest spännande måltid, men tillräckligt gott och går på 15 minuter att laga =)

En bra nödlösning

2010-08-18T08:21:00.006+02:00

Efter en lång dag på konferens i Köpenhamn igår var jag inte speciellt motiverad när jag kom hem och konstaterade att det stod löpning i träningskalendern. Jag hade i princip bestämt mig för att jag skulle slippa undan, men när Peter stack iväg till sin innebandyträning började kugghjulen rulla. Jag var inte så sugen på att sticka ut och springa efter att ha blivit genomblöt i flera olika skyfall under dagen, men hur skulle jag kunna stanna inomhus och ändå få ett bra träningspass? Jag ville ju träna något som var löprelaterat, så styrketräning och yoga, som annars är mina "bekväma hemma-pass", funkade inte riktigt. De som läst mitt inlägg om trappträningen häromdagen har kanske redan räknat ut vart det här är på väg... ;-)
Jag drog på mig joggingskorna och började knata upp och ner i trapphuset. Eftersom klockan var över nio på kvällen var det i princip ingen aktivitet i trappan, och med våra nya säkerhetsdörrar tror jag inte ens att någon hörde mina trippande små steg utanför, så grannarna är den här gången lyckligt ovetande om idiotin som pågick utanför. Efter 5-6 varv kände jag mig nöjd och gick över till lite mer normal styrketräning hemma i vardagsrummet istället. En helt ok kompromiss med andra ord.

Det här är dessvärre inte vårt trapphus, men visst hade det varit kul att få springa omkring här?! Bilden är lånad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Trapphus

Semestarvecka 3: vad gör man med ledig tid?

2010-08-16T22:57:00.003+02:00

Efter två aktiva veckor återstod en vecka av batteriladdande och ledig tid att fördela på favoritaktiviteterna. Inte helt oväntat spenderades stora delar av tiden löpandes och på pianopallen ;-) (Det blev förstås en hel del testande av nya matrecept och tittande på filmer också, man måste ju låta benen och fingrarna vila lite mellan varven).

Löpningen är förstås fullkomligt fokuserad på loppet i oktober, det är långpass, terräng och backar som gäller. Jag har även kommit på ett bra sätt att ge lårmusklerna en extra dos efter några pass, nämligen trappintervaller. Jag bor i ett åttavåningshus, och kom på att om jag börjar i källaren och springer upp till vinden så hinner jag vila medan jag tar hissen tillbaka ner till källaren igen. Det brukar bli 3-4 varv innan jag däckar utanför lägenhetsdörren :P De grannar som inte redan hade idiotförklarat mig efter mina runder i snöstorm i vintras har nu definitivt gjort det. Jag mötte en kille på tredje våningen som utbrast "va' duktig du är" när jag var på väg upp. Sen frågade han hur många varv jag skulle springa. Jag insåg för sent att han bara skämtade, och svarade att jag var på mitt tredje varv. När jag såg hans ansiktsuttryck förstod jag att han utgått ifrån att jag bara skulle springa upp till min lägenhet...

Trogna bloggläsare minns kanske min ambition att ta mina pianostudier till nästa nivå förra sommaren. Jag anmälde mig till privatlektioner via folkuniversitetet i hopp om att gå till botten med mina brister i teknik och få lite välbehövlig feedback på mitt spelande. Planen gick i stöpen när det visade sig att ett tekniskt fel på hemsidan angav att jag blivit antagen när jag i själva verket placerats på en kölista. Efter en del sura telefonsamtal blev jag lovad en plats till vårterminen istället. Jag muttrade lite över detta, men beslutade mig för att om jag kunnat klara mig så här länge utan en lärare kunde jag vänta några månader till. Till våren visade det sig dock att det inte längre gick att få tag i mannen som lovat mig en plats till vårterminen. Nu övergick muttrandet till högljutt svärande och förbannande av människor som inte håller vad de lovat, och inte heller under våren fick jag någon undervisningsplats. Jag hade nästan gett upp hoppet, men chansade ändå och skickade iväg en anmälan inför HT10. Den här gången kom jag faktiskt med!

Från och med vecka 37 blir det alltså pianolektioner för mig en gång i veckan =) Det ska bli riktigt kul! Eftersom jag är helt självlärd ska det bli intressant att se om det blir till att lära om alla grunderna eller om det faktiskt går att bygga vidare på det som redan finns där ;-)

Jag bjuder på en fantastisk inspelning av Svjatoslav Richters tolkning av Bachs Das Wohltemperirte Clavier som avslutning. De första två minuterna kan jag ta mig igenom utan allt för stora problem, men sen blir det lite för kul ;-)

Semestervecka 2: hundpassning

2010-08-09T15:44:00.012+02:00

Vi hade en mycket tydligt markerad deadline för att bli klara med allt målande: dagen så mammas tre hundar, Selma, Doris och Alma skulle komma och bo hos oss i en vecka. Om det är något man inte vill ha i en lägenhet så är det tre vita, håriga och glada vovvar bland färgburkar :PVi hade jättekul med dessa gosiga och härliga hundar, men det är ingen underdrift att säga att vi inte gjorde så mycket annat under veckan än att promenera, gosa och underhålla de små liven. Det blev mysande i soffan, fästingjakt i sängen, långa härliga promenader på limhamnsfältet, tröstande av åskrädd Selma, jagande av höjdföraktande Doris (vi bor på 6:e våningen, och Doris försökte jaga fiskmåsar från vår balkong), matlogistik när en äter fort och vill ha de andras mat medan en äter långsammare än jag gör (de som känner mig vet vad det innebär!), ständig kamp om när morgonrundan bör äga rum (jag och Peter tyckte att 8:30-9:00 var en bra tid, Doris tyckte att 6:00-6:30 var i senaste laget), gömmande av söndertuggad mjukisräv (som annars användes av Doris för att väcka oss på morgonen). Men framför allt var det härligt att få ha hundar i hemmet igen! Vi pratade mycket om Loke under den här veckan, skrattade åt alla historier och upptåg som inte alltid var så roliga då men nu, men lite distans, får en att le lite snett och bara minnas de fina stunderna.

Tre hundar i koppel kräver lite koordination!

Två hjärnor är bättre än en när man läser möbelinstruktioner. Doris tyckte dock att vi skulle ge henne alla träbitarna...

Och fyra hjärnor är bättre än två...

"Varför får inte vi någon kladdkaka...?!"

Lilla Alma kan ligga och bli kliad i soffan i all evighet...

Förlåt Selma! Jag kunde inte låta bli :P

Semestervecka 1: sovrumsrenovering

2010-08-09T13:39:00.010+02:00

Efter att ha varit missöjd med tapeterna och möblerna i vårt sovrum i några år (!) tog vi oss äntligen i kragen och gjorde något åt det. Vi är nu experter på allt som har med spackel och målarfärg att göra ;-) Givetvis hade de mer rutinerade renoverarna som varnade mig för min tidsoptimism helt rätt, det tog mycket längre tid än jag trodde att det skulle göra. Men bra blev det till slut i alla fall =)

Någon sa att förarbetet var 80% av resultatet... vi tog det på allvar och petade med spackel, täcktejp och grundfärg tills det knappt fanns något kvar att måla!

Det börjar ta sig! =) Dessvärre var det förstås inte klart när färgen var på, allt skäp skulle forslas bort...

Bygga möbler är en hel vetenskap, men vi fick ihop vår garderob med skjutdörrar tillslut =)

Det i stort sett färdiga resultatet, det var värt allt jobb!

Renovering = träning?

2010-07-23T11:46:00.004+02:00

Får man skriva in renovering i sin träningsdagbok? Den här veckan har det bara blivit två ynka löppass, och helgen lär inte bjuda på fler. Istället småjoggar jag igenom byggvaruhus, idkar styrketräning med hjälp av tunga färgburkar, utför yoga under nedmonterande av möbler samt ökar pulsen rejält genom att för varje ny nedmonterad möbel avvakta och se om det bor en stor spindel bakom den!

Allt handlar om sovrum just nu. Vårt sovrum har varit pinsamt eftersatt i inredningssammanhang, och igår konstaterade jag att vår byrå är full av små hål som min lillebror gjorde med diverse tillhyggen när byrån stod i hans rum för över 20 år sedan! Min garderob gick i strejk för flera månader sedan, och lådan där jag förvarar mina träningskläder har inte gått att stänga på ganska länge. Vilket kanske i och för sig är lika bra, om det är några kläder som behöver vädras...

Med andra ord, det är dags för en ordentlig ansiktslyftning! I tisdags och onsdags införskaffades målar- och inredningsgrejor. I går monterade vi ner alla möbler och tömde i stor sett sovrummet. Idag väntar maskeringstejp och spackel. Imorgon har vi engagerat mina föräldrar samt yngsta brodern för att hjälpa oss slänga gammalt och köra hem nytt. Resten av lördagen och söndagen kommer troligtvis att gå till målande. I den bästa av världar har vi ett nytt och fräscht sovrum på plats på måndag, men i annat fall så börjar min semester då och jag har all tid i världen att göra klart allt =)

Jag hoppas dock verkligen att det inte är allt för mycket kvar att göra efter helgen. Jag har nämligen 5 dagar semester då bara jag är ledig eftersom Peter är på ett uppdrag just nu och börjar sin semester en vecka senare. De 5 dagarna hoppas jag kunna spendera med många, många kilometer i skogarna i Skrylle och Torup för att fylla benen med terränglöpning, lungorna med skogsluft och själen med löparglädje! Och sedan komma hem och däcka i mitt nya, fina sovrum ;-)

Perfekta äggröran?

2010-07-19T08:53:00.009+02:00

Under natten mellan fredag och lördag den här helgen hittade Peter ett youtube-klipp där Gordon Ramsey påstår sig laga den perfekta äggröran. Vi letade egentligen efter ett sätt att kombinera ägg som redan har knäckts med spagetti, som inte skulle vara carbonara. Fråga inte, det är en konstig historia... * Istället sprang vi på det här receptet och blev sugna på att testa det till söndagsbrunchen. Jag vet inte om det är den perfekta äggröran, men den var definitivt krämig och god. Det kan bero på att den innehåller en del smör och crème fraiche förstås ;-) Vi bestämde oss för att helt kopiera hans koncept rakt av, så det blev äggröra på rostat bröd med stekta svampar och coctailtomater. Helt klart en frukost för kungligheter! =)

Före

Efter

* Ok, jag inser att nyfikenheten blir för stor här: vi blev hungriga vid tolvtiden och efter en raid i kylskåp, frys och skafferi kom vi fram till att det enda vi hade hemma som var kul var ägg. Jag knäckte ett par ägg i en skål för att göra en äggröra av dem, när vi båda plötsligt konstaterade att vi egentligen var sugna på pasta! Det var i den vevan som Peter började googla ägg och pasta... men vi hade väl inte allt för stora förväntningar på att hitta det perfekta receptet. Det gjorde vi förstås inte heller, så det fick bli en nattlig buffé av äggröra, spagetti, oliver, ost och tomater. Titta inte på mig på det sättet! Vi blev mätta i alla fall! ;-)

99 dagar kvar...

2010-07-15T13:22:00.003+02:00

Såg precis att jag nu har mindre än 100 dagar kvar att förbereda mig inför höstens stora utmaning. Det närmar sig!

Tomatsallad

2010-07-15T12:21:00.005+02:00

Måste tipsa om en smaskig tomatsallad som jag gjorde igår: klyftade coctailtomater, hackad rödlök, valnötter, pumpafrön, persilja, basilika och lite olivolja med vinäger. Vi åt den till quinoa med kikärtor och soltorkade tomater, men kombinationsmöjligheterna är oändliga ;-)

En tisdagswok och inomhuslöpning

2010-07-14T07:43:00.005+02:00

En superlätt rätt som går fort att göra och kan varieras i det oändliga är grönsakswok. Jag har ofta en bas på röd currypasta och kokosmjölk, men grönsakerna varieras friskt. Igår blev det minimajs, gul paprika, tofu, bambuskott, broccoli och färsk basilika. Till woken brukar det bli antingen ris eller nudlar.

På grund av den något ovanliga värmen förlägger jag de flesta löppassen till löpbandet på jobbet. Där finns det både AC och fläktar, vilket känns oerhört lyxigt =) Eftersom jag inte tränar inför något varmt lopp det här året ser jag ingen anledning att plåga mig själv allt för mycket i värmen, jag är väldigt värmekänslig och misstänker att det gör mer skada än nytt för mig att springa i 30-grader och stekande sol. Jag längtar dock ut i skogen, det var ett tag sedan jag hade mjuk stig under fötterna och tung klorofylldoft i näsborrarna...

Sagobröllop

2010-07-12T08:41:00.005+02:00

Så var det äntligen dags för bröllopet med stort B! Glöm kronprinsessans lilla fest för en månad sedan, det var i lördags som det riktiga sagobröllopet ägde rum. Det var nog ett av årtiondets mest välplanerade och arrangerade tillställning, och det mest fantastiska av allt var att allt verkade bli precis som det skulle. Ceremonin lyckades med konststycket att bli både högtidlig och vacker men ändå personlig och rolig på samma gång, och det var verkligen inte ett öga torrt. Själv var jag alldeles för inne i stunden för att hinna med att ta några foto (dessutom hade Peter snott kameran), men tack vare alla flitiga facebookare hittade jag en fin bild att dela med mig av =)

Jag är, för de som inte vet, den lite blekare tärnan längst till vänster på fotot ;-)

Detta var verkligen ett bröllop man inte glömmer i första hand, och jag hoppas och tror att de är supernöjda med sin dag!

Eftersom den här bloggen mest brukar handla om djupdykningar och frosseri i mina hobbies och intressen måste jag förstås nämna en liten detalj som syftar till ett på den här bloggen relativt ofta förekommande intresse: på slottets övervåning fanns ett underbart litet bibliotek i äkta gammal engelsk stil, och detta bibliotek innehöll även en fantastisk liten flygel. Det gick helt enkelt inte att motstå, jag var bara tvungen att spela lite. Det blev en mycket vackert klingande Für Elise, vilket inte var helt enkelt att åstadkomma eftersom Peter och en annan av marskalkerna passade på att dansa vals samtidigt... ;-) Det medförde ett litet problem dock, nu vill jag ha en flygel!!!

Transportlöpning och inspiration

2010-07-02T07:57:00.004+02:00

I löparbloggvärlden (ja, det finns en sådan) har "transportlöpning" blivit ett välkänt begrepp sedan en tid tillbaka, även om konceptet är långt ifrån nytt. Det handlar helt enkelt om att utnyttja sträckor, som man ändå måste färdas på något sätt, till löpning. För de flesta innebär det att man springer till eller från jobbet. Hade jag haft runt 10 kilometer till jobbet hade detta varit en utmärkt idé, men eftersom jag har nästan 24 kilometer från dörr till dörr är det lite i överkant att göra det till en daglig rutin. Igår sprang jag dock hem, vilket blev ett bra långpass på 2 timmar och 45 minuter =) Jag var lite rädd att det skulle vara för varmt, men ute på Lundaslätten fläktade de svala vindarna riktigt skönt.

Jag har sett en stor prestationsökning under de senaste månadernas träning, men saknar den riktiga uthålligheten. Redan efter 1,5 timme brukar jag känna av lätta smärtor i framför allt höger höft och andningen blir väldigt tung efter 2 timmar. Det duger ju inte riktigt, så nu måste det bli ordning på långpassen under sommaren! Jag borde ju i alla fall kunna hålla igång i minst 3-4 timmar innan det börjar kännas tungt om jag ska fixa 50 km i tuff terräng om några månader ;-)

När mina "små" löprunder känns tuffa brukar jag motivera mig genom att tänka på personer som inspirerar mig och aktiviteter som väcker både förundran och fascination. Här är några exempel på det:

Björn Suneson, en 60-åring som just nu korsar USA springandes, ofta med dagsetapper på 6 mil!

Andreas Falk som kämpar mot att bli världens bästa ultralöpare och i fjol sprang Trans Europe Footrace från södra Italien till Nordkap (450 mil) på 64 dagar!

MarathonMia som har ovanligt smittosam entusiasm och dessutom har sprungit 16 mil på under 24 timmar!

En pågående tävling som är helt otroligt kul och knäpp: Fotrally 2010 - gå tills alla andra stupat i äkta Stephen King anda! (Fast vad jag vet är det ingen som har skjutits ännu...)

Smaskig middagssallad

2010-06-30T08:14:00.005+02:00

Det är lustigt, när det väl blir varmt efter en lång, kall vår så slår det på ordentligt! Igår kändes det helt perfekt att låta middagen bestå av en matig sallad baserad på förvällda morötter, sparris, sockerärtor, coctailtomater, vita och svarta bönor, färsk basilika och en dressing på olivolja, rödvinsvinäger och lite salt och svartpeppar. Jättegott! Rekommenderas =)

Lite löpskadad?

2010-06-28T08:44:00.008+02:00

Under hela midsommarhelgen sprang jag inte ett steg. Det kändes lite tråkigt eftersom jag befann mig på landet med världens chans till riktig terränglöpning, men efter ett par intensiva veckor med mycket aktiviteter, lite sömn och intensiv träning var det nog precis det min kropp behövde trots allt. Istället blev det midsommarmat, lekar och socialiserande och en väldig massa jordgubbar, precis som det ska vara på midsommar =) Det mest ansträngande jag gjorde var att baka pajer, klä en midsommarstång och spela boule, inte mycket till pulshöjning förutom under de obligatoriska diskussionerna om vems klot som ligger närmast "lillen" ;-)

Under midsommardagen åkte jag iväg med bror och pappa för att titta på några av Skånes smultronställen. Det var här jag insåg att jag numera är helt och hållet löpskadad.

Vi åkte till Knäbäckshusen för att titta på ett litet sött kapell med härlig utsikt över havet. Min första tanke var givetvis "Jag undrar om Full moon race går förbi här?"

På vägen tillbaka stannade vi till vid ett litet slott vid namn Christinehof för att titta på en häftig bro som byggts genom Borstakärrs våtmarker. Givetvis spanade jag in vilka leder som fanns i området och förälskade mig i en slinga på 12 kilometer som hette Fiskabäcksleden.

Så även om jag inte i realiteten sprang något under helgen så tänkte jag desto mer på det, och det är väl tanken som räknas, eller...?

Att distrahera eller inte distrahera...

2010-06-23T08:17:00.005+02:00

Igår morse när jag nötte kilometer på jobbets löpband tittade jag på SvT Play på min iPhone (allt för att inte låtsas om att jag var inomhus på ett band istället för ute i den vackra naturen). Efter att ha ratat alla program och klipp om det kungliga bröllopet och fotbolls-VM fastnade jag för "Världens modernaste land" med Fredrik Lindström. Programmet är kul, men jag undrar lite varför man valt att illustrera alla typiska svenska beteenden med mer än 30 år gamla filmer? Jag är definitivt för ett historiskt perspektiv med bra förankring långt bak i tiden när man diskuterar ett ämne som folks kollektiva mentalitet, men nu kändes det ganska lätt att avfärda en hel del av "sanningarna" om svenskars beteenden som förlegade. Lite bättre tidsmässig spridning på arkivfilmerna hade gett programmet en tydligare relevans och bättre belyst vad jag tror är programseriens poäng: vi är inte så moderna som vi tror.

I måndags fanns ingen anledning att distrahera sinnet från löpningen. Passet var förlagt till sanddynorna längs Ribban, solen sken, havet blänkte, måsarna sjöng flerstämmigt och jag hade ett par X-talon 212 på fötterna. Det blir inte mycket bättre än så!

Världsbild och fokus

2010-06-17T08:26:00.005+02:00

Som gammal religionshistoriker har jag en förkärlek för att studera alternativa världsbilder och tolkningar av vår omgivning, vår existens och vårt sammanhang i världsalltet. En tydlig skillnad mellan de tre stora monoteistiska religionerna (kristendom, judendom och islam) och de två stora öst- och sydöstasiatiska religionerna (hinduism och buddhism) är synen på huruvida tid är linjär eller cyklisk. Personligen tror jag att tid är en spiral, vi rör oss konstant i en riktning, men tar ständigt några varv runt vår egen axel på vägen. Huruvida spiralen är uppåtgående eller nedåtgående är dock något som historien får utvisa.

Mitt eget liv känns ibland ganska cykliskt, och jag upptäcker gång på gång att jag återkommer till samma beteenden, tankar och handlingar. För alla som nu tror att det här ska bli en lång existentialistisk text med djupa filosofiska undertoner vill jag påminna om den här bloggens orubbliga fokus på löpning och träning ;-)

Jag talar givetvis om trenden att jag, trots mitt huvudfokus på längre distanser, då och då bli fullkomligt uppslukad av tanken på att kunna springa riktigt fort! Just nu är jag inne i en period när jag till varje pris vill förbättra min tid på milen, och jag sitter och tittar längtansfullt på olika träningsscheman som slänger sig med långa intervaller, backpass, korta intervaller, och mjölksyra till höger och vänster. Problemet är förstås att jag egentligen inte är speciellt bra på att springa fort och oftast föredrar att harva fram på lugna långdistanspass. Men tids nog är jag tillbaka i mitt vanliga tänk igen. I bästa fall har jag hunnit tillgodogöra mig min tillfälliga snabbhetsträning, och kan dra nytta av den nästa gång jag får för mig att jag är medeldistansare. I eftermiddag är det i alla fall intervaller som gäller, och mina vanliga ultraidoler får ta tillfällig semester när jag istället drömmer om Kenenisa Bekele, Haile Gebrselassie och Paul Tergat!

Blogg-munkavel (bundna fingrar?)

2010-06-09T07:36:00.009+02:00

Jag kan inte ljuga. För det mesta ser jag det som något positivt, det borde ju tyda på en stabil moral och en stark drift att vara rak mot sina medmänniskor. Troligtvis är det en produkt av god uppfostran, men kanske framför allt det faktum att jag rodnar, flackar med blicken och blir lite fnittrig... ;-)

Goda vänner till oss ska gifta sig i sommar, och både jag och Peter har i hög grad varit insyltade i planerande och genomförande av svensexa/möhippa. Som traditionen bjuder ska ju helst föremålen för firandet inte vara medvetna om planerna, och det har inte varit helt lätt att vilseleda dem. De har varit smärtsamt misstänksamma ;-)

Nu till kruxet, på grund av olika omständigheter blev vi tvungna att lägga möhippan den 12:e, alltså samma dag som broloppet. Det var givetvis tråkigt att missa loppet, men i sammanhanget ändå fullt acceptabelt. Jag räknar med att springa hundratals lopp i framtiden! Men detta utgjorde dock ett blogg-problem. Hur skulle jag kunna blogga om min träning utan att nämna broloppet? Dessutom blev det hela värre av att vi lurade i den blivande brudgummen att jag och Peter skulle vara i Stockholm den 5-6 juni för att jag fått en reservplats på Stockholm marathon. Allt för att han inte skulle tro att det var dagen för hans svensexa. Det säger sig själv att jag inte kunde skriva ett ord om någonting i min blogg efter det!

När vi träffat våra vänner de senaste veckorna har jag fått kämpa mot ett tillfälligt anfall av bröllops-tourette. Jag var konstant livrädd för att mitt i allt myglande och vilseledande plötsligt skrika "svensexa!" eller "möhippa!". Som tur var lyckades jag kontrollera mig ;-)

Men nu har munkaveln släppt, och jag vågar skriva igen!

Trots bloggtystnaden har träningen rullat på i bra tempo, och det börjar kännas som om jag gjort en del framsteg. Jag har kunnat öka belastningen och intensiteten utan att bli sjuk eller skadad och min återhämtning mellan passen går lite fortare. Det känns med andra ord som att jag är på god väg mot höstens utmaning.

Ett bevis på att träningen gett resultat fick jag när jag gav mig iväg på ett litet löparäventyr den 5:e. Jag fyllde min löparryggsäck med vatten, gel och nötter samt skåneledskartan och tog bussen till Trelleborg för att börja springa norrut. Min plan var att springa längs leden hela vägen tillbaka till Malmö, en sträcka på ca 41-42 km. Nu ville det sig inte riktigt hela vägen, jag valde att avbryta i Svedala och ta tåget tillbaka, men var ändå supernöjd med min dag! Med lite felnavigerande och allmän förvirring från min sida blev det ändå ett pass på 30 km, vilket var fullt tillräckligt i den värmen. Beviset på att min träning gett resultat var att jag, trots att jag är väldigt värmekänslig, mådde hur bra som helst efteråt. Visst var jag lite trött och öm i några muskler, men inget som inte lite mat och en tupplur på soffan kunde bota. =) Lite besviken var jag dock över att jag inte fick springa genom bokskogen som jag hade sett fram emot, men jag kommer definitivt att ge mig på sträckan igen. Något jag däremot fick se väldigt mycket av var det här:

Sömnbehov

2010-05-20T07:55:00.003+02:00

Rapporteringen har varit dålig, men träningen desto bättre. Det mesta rullar på som planerat, och just nu ligger fokus på att få lite mer fart under skosulorna. Efter många långsamma och alltför bekväma distanspass under årets första månader är det inte så lätt att övertala kroppen att plötsligt rusa på som om det inte fanns en morgondag ;-) Jag har numera kronisk träningsvärk i vaderna.

När man trappar upp träningen som jag gjort nu är det viktigt att även tänka på maten och vilan, annars kommer inte kroppen att acceptera den hårda träningen och bli kinkig och i värsta fall även sjuk. Maten är jag bra på. Det är värre med vilan. Jag brukar försöka sova i alla fall 7 timmar per natt, men den senaste tiden har det blivit runt 5-6 timmar. När jag får dåligt samvete för att jag inte prioriterar min sömn brukar jag intala mig att jag fungerar som Dean Karnazes som i flera intervjuer hävdat att han endast sover 4 timmar per natt och mår hur bra som helst! Visst låter det fint? På så sätt skulle de flesta få ytterligare 2-4 timmar till sitt förfogande per dygn. Nu ska jag bara hitta ett par läkare och sömnforskare som backar upp hans teori, så kan jag sluta ha dåligt samvete över missad sömn ;-)

Återfunnen löparglädje

2010-05-06T09:27:00.003+02:00

Igår var jag med om ett anfall av återfunnen löparglädje! Det var inte min egen den här gången, utan makens. Efter en väldigt olycklig felbelastning i kombination med en motståndares klubblad på innebandyplanen för två månader sedan har han varit bänkad för rehabilitering och återhämtning. Han tog frånvaron från sin älsklingssport med beundransvärt tålamod och tränade inte alls under läketiden. Själv hade jag troligtvis klättrat på väggarna och varit odrägligt gnällig.

Igår var det dags. Eldprovet. Jag hade insisterat på att han skulle kunna jogga några kilometer med mig i lugnt tempo innan han gav sig ut på bandyplanen igen, så vi tog oss ut på en försiktig jogg runt dammarna vid Limhamnsfältet. Det visade sig att hans tålmodighet belönat honom och efter några varvs joggande kunde han dra iväg i ett svindlande tempo utan större protester från foten =)

Vi är verkligen totala motsatser som löppersonligheter! Jag vill springa utomhus, helst i skog och terräng, i ett lugnt och jämnt tempo, gärna i flera timmar. Han trivs bäst med ofattbart snabba accelerationer och maxfart på extremt korta sträckor, helst inomhus, med en boll inom några meter och rusher som varar i 3-6 sekunder. Gemensamma löparrundor för oss är lika mycket träning i kompromissande och hänsynstagande som ren löpträning ;-) Men det kan också vara oerhört inspirerande! Eftersom det bara är lite mer än en månad kvar till säsongens första tävling är det hög tid att börja slipa lite på farten, så jag får försöka få med mig maken som tempohållare på några pass under maj. I värsta fall får jag kanske springa med en bandyboll knuten i ett snöre om foten... ;-)

Ibland går det upp och ner, och då pratar jag inte enbart om backpass...

2010-05-04T11:04:00.002+02:00

Förra veckan var ett svart hål ur träningssynpunkt, men även ur andra aspekter. Ett chockartat besked om två släktingars bortgång natten till torsdag lade en dämpad slöja över allt annat i några dagar. I vanliga fall skulle det inte ha hindrat mitt långpass på söndagen, jag vet av tidigare erfarenhet att ett längre löppass är ett utmärkt tillfälle att ta itu med tyngre tankar och funderingar. Ibland är det precis det som behövs när man är nedstämt eller ledsen över något: ett tillfälle att ta bort alla distraktioner som finns i ens hem eller på arbetet, och bara springa med enbart sina egna tankar som sällskap. Jag lovar, det är meditation och bearbetning i koncentrerad form.

Dessvärre fick jag inte det tillfället till reflektion, eftersom jag låg däckad hemma i soffan i två dagar. Diverse magproblem gjorde alla tankar på löpning fullkomligt orimliga. Först idag på morgonen fick jag nött lite löparskor igen. Det blev ett morgonpass på löpbandet med både tempostegring och backe. Passet saknade dessvärre alla filosofiska aspekter av ett meditativt långpass, men gav i alla fall muskler och andningsapparaten en rejäl omgång. Till helgen hoppas jag dock på lite träning för själen också, då planerar jag ett 2 timmars långpass. Bara jag och Malmös gator.

Överraskningsmiddag, socialisering, Skåneleden och pianospelande

2010-04-26T07:49:00.008+02:00

Där hade ni min helg ;-) Nu till en något mer fyllig beskrivning...

I fredags vankades en överraskningsmiddag för mina föräldrar. Jag och mina bröder hade kokat ihop en plan. Vi ville skicka iväg dem till Grekland i sommar, och skulle meddela dem detta i samband med en lättsam middagsbjudning. Valet av mat var förstås givet, det blev ett grekiskt tema med oliver, grekisk sallad, brytbröd, klyftpotatis och böngryta (hade även köpt färdiga kycklingspett som bara skulle värmas för att blidka karnivorerna, trots att det tog emot lite). De blev förstås jätteglada, om än något chockade ;-) Det känns verkligen kul att kunna göra det här för dem, de är väl värda en veckas mysande i Grekland!

På lördagen log världen mot mig. Min planerade runda på Skåneleden kunde inte ha fått bättre väder! Solen strålade, men temperaturen var helt perfekt för löpning på kring 11-12 grader. Jag laddade upp med en bagel med mozzarella och pesto samt lite apelsinjos på ett café inne i stan tillsammans med Peter och två goa vänner, tillfälligt på permission från huvudstaden, innan det bar iväg till Skrylle och naturen. Väl framme insåg jag att jag hade fått med mig allt jag behövde, från terrängskorna och vätskeryggsäcken till buff och alla kläderna, men inte min löparklocka! Stackars Garmin låg kvar i laddaren där hemma och grät säkert floder över att ha blivit lämnad inomhus en så vacker dag. Jag skänkte honom en tanke och lovade mig själv att ta med honom på en längre runda snart för att kompensera. Eftersom jag skulle springa en uppmätt slinga längs leden visste jag redan hur långt det skulle bli, och tidtagningen kunde jag fixa med min iPhone.

Med ryggsäcken laddad med vatten och Maxims gel gav jag mig iväg längs leden, och det följande två timmarna kan sammanfattas med några få ord: smärtsamt vacker skog, utmanande backar över Romeleåsen, pigga och glada ben, eufori! Min premiärrunda på Skåneleden blev precis så bra som jag drömt om under större delen av vintern, och jag fick lägga band på mig själv när jag kom tillbaka till starten för att inte ta en extra liten runda. Mitt sinne kunde inte få nog, men benen suckade av tacksamhet när jag svängde in mot omklädningsrummet istället för skogen ;-)

Mina backpass under senvintern och våren verkar ha gett bra resultat. Trots att rundan var lång och rejält kuperad på sina ställen kändes den mestadels behaglig. Faktum är att jag knappt kände något alls i benen på söndagen, inte tillstymmelse till träningsvärk eller stelhet, vilket borde innebära att jag är på rätt spår med träningen. Om jag kan fortsätta så här till oktober kommer jag att vara i mitt livs form!

Söndagen gick dock i återhämtningens tecken med massor av mat, film och över två timmars pianospelande. Rondo a capriccio börjar ta form, även om tempot blir lidande när jag fumlar med vänsterhanden. Högerhanden kan spela hur fort som helst, men så fort jag kopplar in vänster går min hjärna i strejk. Min guru Tori Amos sa en gång i en intervju att hon redan som mycket ung började spela med högerhanden bakom ryggen för att stärka sin vänsterhand:

“I would train my left hand over and over,” she explained. “I would have my right hand back behind my back, just to get the articulation in my left hand, so that I wouldn’t have a white girl left hand. And I pushed myself for hours a day to try and make that happen. And I am a much better left hand piano player than I am with my right hand, because, I think, of training myself on Stevie Wonder.”

Det är mycket ovanligt att man är starkare i sin vänsterhand, och Tori bevisar här ännu en gång att hon är en av vår tids bästa pianister i sin genre (har aldrig hört henne spela klassiskt, men är övertygad om att även det skulle vara en upplevelse utöver det vanliga!). Så nu vet jag vad jag måste göra: sätta mig på högerhanden och öva, öva, öva! Så att inte jag heller har en typisk "white girl left hand" ;-)

Årets första möte med skåneleden

2010-04-22T11:36:00.003+02:00

Det ser ut som om jag har en dag helt för mig själv på lördag. Det i kombination med tillgång till bil, lovande väder och ett par X-talon i hallen där hemma ger den självklara slutsatsen: långpass på Skåneleden! Jag utgår från rundvandringssträckan Skryllegården - Knivsåsen, och ser alltså fram emot vacker bokskog och långsträckta fälader så väl som branta stigningar och eventuellt en del obanat i lera. Efter flera månader av park- och strandlöpning ser jag verkligen fram emot att sätta dubbarna i en riktigt skog! =)

Den magiska milen

2010-04-19T10:54:00.003+02:00

När jag började springa för 6-7 sedan var milen något avlägset, en ofantlig distans som jag inte ens vågade tänka på. Jag som fick hjärtklappning, yrsel och huvudvärk av 2 kilometers långsam löpning! Med åren har kilometer staplats på hög, och att springa en mil är inte längre höjden av uthållighet för mig. Med ett marathon i bakfickan och blicken riktad mot framtida ultradistanser har jag fått andra perspektiv, men det är fotfarande något magiskt med den där milen. Varje gång jag passerar den på ett långpass känns det lite extra, och jag inte låta bli att titta på klockan. Milen är nämligen inte längre en maxdistans, utan en distans där tiden har fått betydelse. Trots att jag egentligen vill bygga på min uthållighet finns det en liten röst i mitt bakhuvud som vill att jag ska kunna springa snabbt också. Att göra milen på under 50 minuter har länge varit en dröm, om än något avlägsen. Mitt nuvarande personliga rekord på milen är 56 minuter, så jag har nästan 7 minuter att skala bort. Åter igen kan jag inte låta bli att förundras över Jonas Buuds fantastiska prestation på TEC för lite drygt en vecka sedan. Han sprang milen 16 gånger i rad, alla gångerna utom två (han stannade för att äta en pannkaka) på mindre än min önsketid på EN mil!

I söndags valde jag att springa just 10 km istället för ett långpass. Jag var inte riktigt på humör för långt och långsamt i terräng (lustigt, är nästan alltid det annars) så jag valde raka motsatsen: 1 mil på platt asfalt. Jag hade tänkt hålla en fart på 6:00 min/km, alltså ganska bekvämt tempo, men benen visade sig vara lite mer ambitiösa och höll ett snitt på ca 5:45 istället, och sluttiden blev alltså 57 och en halv minut istället för 60 blankt som jag trodde jag skulle få. Nu hoppas jag bara på att kunna hålla det tempot i två mil om lite drygt 7 veckor när Broloppet går av stapeln ;-)

Under helgen har jag även klinkat lite på pianot, och har börjat jobba på ett väldigt roligt stycke av Beethoven (har märkt att jag har en viss förkärlek för Beethoven, är svag för hans dramatik och starka känslor). Stycket är Rondo a Capriccio, eller "Rage over a lost penny", som det även kallas. Stycket är fullkomligt galet! Tempot är helt otroligt högt, och jag kommer inte ens upp i en tredjedel när det går som bäst. Min ambition är absolut inte att kunna det inom en överskådlig tid, men på lång sikt kanske... här är ett smakprov på hur det kan låta när det är som absolut bäst!

Suneson

2010-04-14T08:35:00.010+02:00

Inom löparkretsar är Björn Suneson ett namn som förknippas med stora bedrifter. Som att springa tvärs över USA tillsammans med en joggingbarnvagn till exempel. Han han gjort det flera gånger, och nu gör han det igen. Den här gången med start i Westport (Washington) och slut i Tybee Island (Georiga). Han är pensionerad rapporter från Svenska Dagbladet och hans blogg har drag av tidningsreportage i söndagsutgåvan. Han återkommer gång på gång till hur gästvänliga och hjälpsamma människorna han möter längs vägarna är, och hans rapporter målar upp en lite annorlunda och intressant vy av det stora landet i väst som de flesta, även jag, tror sig känna så väl. Även om man inte är superintresserad av smått galna löparprojekt tror jag att det här kan vara en intressant blogg.

För egen del berör sådana upptåg min äventyrslusta och löparsjäl på ett alldeles speciellt sätt. Jag blir ordentligt sugen på att packa en lätt ryggsäck med det absolut nödvändigaste och börja springa land och rike runt. När jag var barn älskade jag att sitta med en karta och dra streck mellan orter jag ville besöka i olika länder. Då tänkte jag mig nog att transporten skulle ske med något slags motorfordon. Nu sitter jag vid datorn med elektroniska kartor och drar streck, men distanserna får inte vara mer än 5-6 mil. Jag vill ju åtminstone mentalt kunna springa dem ;-)

Jag har några textdokument på min Google docs. Jag vill inte avslöja vad det står i dem, i alla fall inte ännu, men önskedrömmar och förhoppningar om framtida äventyr fyller sidorna. Jag kan i alla fall erbjuda lite visuellt stimuli från en av mina funderingar :-)

Otroliga rekord och adrenalinknarkande

2010-04-12T07:51:00.006+02:00

I mitt förra inlägg skrev jag om TEC, alltså Sveriges enda 100 miles tävling det här året, och under helgen har jag följt rapporteringen från loppet på bloggar, forum och twitter. För oss som är intresserade av de något smalare idrotterna som inte får mer än max några minuts TV-tid i bästa fall är de engagerade bloggarna guld värt!

Under lördagsnatten sattes ett nytt svenskt rekord på 100 miles av Jonas Buud, en helt otrolig löpare som avverkade sträckan på 12 timmar och 32 minuter! Det innebär att han sprang 16,1 mil i en fart som ungefär motsvarar den jag håller på mina korta intervallpass. Det är en smula ödmjukande. Men framförallt otroligt beundransvärt.

I min egen träningsplanering stod det på söndagen terrängpass 60-90 minuter. Jag hade bestämt mig för att springa längs stranden på Ribban eftersom den sträckan innehåller en hel del kuperade partier i form av sanddynor men även en del tekniskt svår och knixig löpning på ett gammalt järnvägsspår som nu saknar spår med har desto mer trädgrenar, stenar och diverse jobbiga ojämnheter.

Jag kom ut senare på dagen än jag tänkt, och energidepån var nog inte på topp. Dessutom hade större delen av dagen gått åt till att gå igenom alla skåp och lådor som inte hanns med under påsken, vilken kan vara nog så ansträngande utan att följas av terränglöpning. Den första halvtimmen var en ren pina. Flåset var dåligt, benen kändes motvilliga och inte ens de vanligtvis så roliga sanddynorna eller det vackra vädret kunde få mig på bättre humör. Min första impuls var att sänka tempot och tänka att det kanske inte skulle bli världens roligaste pass, men att det i så fall var ett utmärkt tillfälle att träna psyket i stället.

Så kom jag in på det knixiga partiet, och fick en idé. Kanske var passet tråkigt för att jag sprang så långsamt? Jag bestämde mig för att öka på ordentligt, om det ändå inte var ett mysigt pass kunde jag lika bra lägga på lite extra smärta i stället. Det var helt rätt medicin! Med en ökade farten och den svåra löpningen kom en rejäl adrenalinkick som fullkomligt utplånade alla spår av tristess! Underlaget var tekniskt krävande och en liten koncentrationsmiss var allt som krävdes för att jag skulle stå på öronen, vilket jag givetvis gjorde en gång, jag är en av världens klumpigaste människor. Vurpan gav mig ett litet skrapsår på knäet, men jag var uppe igen på några sekunder och tror knappt att min Garmin hann uppfatta en minskning i tempot ;-)

Efter ca 12 km avslutade jag ett pass som först såg ut att bli årets hittills tråkigaste, men istället blev en otroligt härligt upplevelse och ett riktigt hårt pass. Känner mig mör i hela kroppen idag, men med lätt och lycklig sinne. Sensmoral: det är inte alltid det som verkar vara mer bekvämt som kommer att göra en lycklig.

Täby Extreme Challenge

2010-04-10T07:11:00.003+02:00

Idag klockan 10 börjar en av Sveriges mycket få tävlingar på 100 miles (161 km) i Täby utanför Stockholm. Själv sitter jag på jobbet (klockan är 07:13, och jag är plågsamt medveten om att de flesta vettiga människor sover nu). Jag önskar att anledningen till att jag inte sov var att jag var nervös inför loppet, som jag ju inte ska springa i år. Men nästa år kanske? 100 miles är en klassisk sträcka för trailultra, och i USA där sporten har ett helt annat underlag (med det menar jag förstås antal löpare i första hand, inte tvunget terrängen...) anordnas minst ett 100 miles-lopp per månad.
I Sverige finns i princip bara två tävlingar på den distansen, Täby Extreme Challenge (TEC) och GAX. Arrangören bakom GAX har dock i år istället beslutat sig för att man ska springa den svindlande sträckan från Malmö i väst till Östersjöns kust i öst. Och sedan tillbaka! Det blir 246 km! Men det är en helt annan historia...

Träningsinspiration och misslyckade matexperiment

2010-04-08T09:44:00.006+02:00

Ibland blir det bara så fel. Som min paprikasoppa till middagen igår. Ingredienserna var för sig lät gott, en första provsmakning var helt ok, men sen hände något på vägen till bordet och soppan var i princip oätligt. Som tur var hade vi även wraps med hummus och blandade gröna blad till, så det var i alla fall något som gick att äta. Det såg helt ok ut på bild, om än lite spartanskt:

Det receptet skrotades omedelbart, och middagen fick kompletteras med en kvällsmat några timmar senare ;-)
Eftersom min lunch på jobbet i stort sett alltid består av en variant på föregående dags middag fick jag dock ett problem. Jag kunde verkligen inte tänka mig att äta den där soppan till lunch. Efter en raid i kökets alla skrymslen lyckades jag istället få ihop en riktigt fin sallad med olika gröna blad (bland annat spenat och ruccula), avokado, oliver, coctailtomater och kikärtor. Lite olivolja, linfröolja, nymalen svartpeppar och oregano på det så blev det en alldeles utmärkt lunch!

Något som var desto mer lyckat var en bläddring genom tidningen Outsides årliga träningsspecial. Jag köper även den vanliga tidningen till och från, och det som utmärker den från många andra tidskrifter är deras mastiga texter. Om det brukar ta någon timme att plöja igenom en vanlig tidskrift tar Outside normalt ett par dagar. Tidningen känns seriös och genomarbetad, och reportagen är ibland riktigt långa, det tar helt enkelt lite tid att smälta hela innehållet.

I den speciella träningsutgåvan är de skrivna texterna väldigt väl uppblandade med fantastiska bilder som bara de är inspiration nog egentligen, men den största behållningen fick jag av ett avsnitt som gick ut på att testa kroppens svagheter och ge förslag på vilka styrkeövningar man ska använda för att åtgärda dessa svagheter. Vid en kort och lätt improviserad koll verkar jag ha ganska bra bålstyrka i alla fall, men resten av kroppen ligger dessvärre lite i underkant. Med andra ord är det dags att ta i tu med styrketräningen på allvar! Vissa avsnitt av tidningen är ganska fokuserad på cykling, vilket påminde mig om att vädret nu faktiskt mer än väl tillåter att jag börjar cykla till jobbet någon dag i veckan igen. Jag ska bara avlägsna några månaders spindelväv på min cykel först...

Det här med teknilogi...

2010-04-06T08:48:00.005+02:00

I går var det äntligen dags för mitt första pass med min splitter nya löparklocka, och jag måste säga att det blev ett något snopet första möte till en början.

Regntunga skyar med mycket moln hängde hotfullt över mig när jag påbörjade min runda, men Garmin påstod sig ha hittat sina satelliter så fort vi kom utanför porten (jag inser nu att jag börjat prata om min klocka som en person... det kanske är något jag borde kolla upp?). Jag satte igång tidtagningen och det bar av i ett typiskt makligt långpasstempo. Efter ungefär 6-7 minuter tittade jag på klockan och såg till min förvåning att jag inte ens var uppe i en kilometer ännu! Visserligen höll jag ett ganska lusigt tempo, men jag borde ju åtminstone hinna en kilometer på den tiden. Nåja, jag tänkte att jag nog var lite segare än jag först trott och att det bara var början på dagens pass. Nog skulle tempot bli lite bättre när jag blivit uppvärmd. Jag knatade på under ytterligare någon kilometer, sträckan gick längs stranden och sanddynorna krävde min fulla uppmärksamhet, men när marken planades ut igen tittade jag åter på klockan. Nu hävdade herr Garmin att jag bara avverkat 2 km på 20 minuter! Nu blev jag riktigt sur. Det skulle innebära att jag snittade 10 minuter per kilometer vilket jag definitivt inte gjorde. Jag beslutade mig för att han nog ljög om att ha hittat satelliterna och nu bara uppskattade farten på måfå, jag slutade helt titta på sträckan och tempot för att gå på känslan som jag brukar göra. Under de resterande 13 kilometerna sprang jag runt och småmuttrade över den j***a klockan som inte klarade av lite moln trots alla bra recensioner den fått på forum och bloggar över hela nätet. När jag kom hem hade klockan bara loggat 9,6 kilometer av de 15 som jag egentligen hade sprungit.

Plötsligt ringde en liten, liten klockan i bakhuvudet. 9,6? Vad blir det om jag multiplicerar det med 1,6? Mycket riktigt. Klockan var inställd på miles, inte kilometer. Jag kände mig en smula dum och bad min Garmin så hemskt mycket om ursäkt för alla onda tankar och ställde om klockan till den något mer välkända måttenheten kilometer istället.

Annars har påskhelgen flutit förbi med lite av varje. En av dagarna var vi supereffektiva och rensade ut en hel del bråte ut lägenheten. Bland annat en mycket välbehövligt genomgång av våra garderober. En annan dag spenderades hemma hos svåger med familj. Resten av tiden delades mellan filmtittande, pianospelande, löpning, matfixande och datorspelande. En helt ok långhelg med andra ord.

Nya leksaker

2010-03-31T10:53:00.008+02:00

Förra inlägget kanske blev lite väl dramatiskt. En rubrik som antyder att man ska sluta och sedan inga inlägg på tid och evighet... ;-)

Förklaringen är enkel: jag har haft extremt mycket att göra på jobbet vilket i kombination med en helg i sociala tecken (socialisering med icke-löpande människor uppenbarligen) har inneburit att träningen, och allt annat också för den delen, blivit lidande. Jag har förstås fortfarande nött löpband på mina morgonsejourer, precis som vanligt, men förra söndagens långpass fick utgå till förmån för en något stillsammare skogspromenad (jag fick i alla fall vistas i skog och obanad terräng!).

Löpinspiration på ett mer kommersiellt plan har jag dock fått in mellan mina övertidstimmar på jobbet. I lördags hämtades ett paket från addnature ut, innehållandes en ny (rosa) buff, lite nya Maxim gel i olika smaker (har kommit på att jag funkar mycket bättre med gel än sportdryck på långpassen), boken Friluftsliv i Skåne av förlaget Calazo samt la piecè de résistance: en Garmin Forrunner 305.

Jag vet, jag är flera år efter här, och det har kommit en nyare modell och hela köret, men jag har tidigare tyckt att min gamla klocka var fullt tillräcklig och att Garmin var alldeles för dyr. Nu har den gått ner så mycket i pris att jag inte kunde motstå GPS:ens förlovade land längre. Klart att jag måste kunna se exakt hur fort jag springer! Klart att jag måste veta exakt var jag befinner mig i förhållande till satelliterna hela tiden! Hur skulle jag kunna fortsätta mitt löparliv utan att ständigt observera min egen puls i tid och otid? Vem vill inte kunna ladda in en smaskig statistikstinn datafil rakt in i datorn för minutiösa studier i efterhand? Skämt å sidor, jag tror att min nya klocka kommer att bli en god följeslagare och bra hjälpmedel på vägen mot att bli en bättre löpare helt enkelt.

Till min stora sorg har jag inte hunnit prova den ännu (det kändes inte motiverat att ha den på under passet på löpbandet imorse...) och hoppas på några runder under påskhelgen. Visserligen har vi planerat att tillbringa större delen av helgen med att städa och rensa ut i vår lägenhet, men i värsta fall får jag väl erbjuda mig att förflytta skräp till tippen löpandes med ryggsäck...

Att veta när man måste sluta

2010-03-22T07:42:00.003+01:00

Jag är envis. Jag är driven och målmedveten. Detta är både mina bästa och sämsta egenskaper (nej, detta är inte en anställningsintervju, men det hade nog kunnat vara det...). Om man vill lyckas måste man ha fantasin och modet att sätta upp ett mål. Man måste inse vad som krävs av en för att ta sig dit och man måste hålla kursen i vått och torrt. Att ge sig ut och springa trots dåligt väder är bra. Att övervinna impulsen att sitta kvar i en mjuk och varm soffa är bra. Att pressa sig det där lilla extra som gör att andningen blir tung och pulsen dunkar i huvudet är bra. Att fortsätta pressa sig när det plötsligt gör ont på fel sätt är inte bra. För några år sedan gjorde jag det. Igår hade jag styrkan av avbryta ett långpass som kunde ha gått snett.

Planen var ett pass på ca 2 timmar (ungefär 18 km). Den första timmen susade förbi. Jag sprang bort till Kroksbäck för att titta på backarna som Malmökännaren nr 1 tipsat mig om (tack pappa!), och de var en guldgruva! Skyhöga, branta backar som är som gjorda för tung styrketräning och riktigt tuffa backpass. Jag tog ett varv för att testa dem innan jag tvingade mig att fortsätta. Det var ju ett långpass jag skulle springa. Vände in mot stan igen, ett varv runt Pildammsparken och sedan vidare mot Slottsparken. Vid det laget hade jag avverkat ungefär 90 minuters löpning, när jag plötsligt kände ett hugg i höger knä. Det kan hända under längre pass utan att det behöver betyda något, men den här gången försvann inte smärtan. Jag testade att gå i någon minut, men så fort jag försökte springa kom smärtan tillbaka. Det gjorde inte jätteont, men det var tydligt att något var fel.

Hade detta varit för några år sedan hade jag fortsatt. "Det är ju bara några kilometer kvar och jag hade ju bestäm mig för att springa i 2 timmar!" Nu bestämde jag mig istället för att avbryta passet och gå direkt hem. Givetvis tjurigt muttrande över det förbannade knäet, men ändå med en känsla av att jag gjorde rätt. Faktum är att jag till och med kände mig lite stolt när jag kom hem, jag måste ha blivit äldre och visare ;-)

Idag känner jag bara en svag stelhet i knäet och lätt smärta när jag vrider på benet. Förhoppningsvis är det borta igen till morgondagens pass, annars blir det till att alternativträna istället.